Utseendefixeringen kommer inte självdö

Jag tänker på hur många det är som klagar och gnäller på den utseendefixering som vi har i samhället.
Men det är ju vi själva som har skapat den.
Det är även vi själva som gör att denna utseendefixering hålls vid liv.

Man har ju faktiskt ett val….
Antingen försöker man anpassa sig efter de normer, efter hur man ska se ut för att vara snygg….eller så kör man sitt egna race och ser ut hur man själv vill.
Men det är många som gnäller på att de är lite överviktiga, att de har den ena och andra skavanken.
Företag idag, tjänar massor med pengar på att så många har fixering vid sitt utseende.
Tänker på att solarie-företag…alla de olika laserbehandlingar som sker.
Senast idag skrev jag om att bleka tänderna…..

Utseendefixeringen finns överallt i samhället och det är vårt ansvar att se till att bryta det.
Men så länge vi finner oss i hur det är och rent av rättar oss efter det, så blir det inte bättre.

Nu blev det mer innehåll i detta inlägg än jag hade tänkt från början.
Min poäng som jag hade tänkt ta upp, handlade om att utseendefixering är något som hör till vårt samhälle.
Jag vet ju själv om att om jag ser en man, som är orakad och går runt i slitna kläder…då tänker jag mig inte att han jobbar som advokat eller något sådant.
För jag har en bild i huvudet att en advokat, kanske klär sig i kavaj eller något annat stiligt.
Detta hör kanske inte helt ihop med utseendefixeringen, men den är ju i alla fall nära med det.

Fördomar och utseendefixeringen hör nog ihop lite….
Japp….som när jag såg en kvinna gå över gården nyligen.
Jag såg bara hennes rygg, hon gick i en lång kjol, hade på sig någon vit tröja och hade tyg runt huvudet…
Min tanke då var att det var någon från något annat land…höll på att säga utlänning, men det heter ju nysvensk nu mer…
Men det kan ju lika gärna vara en svensk kvinna som tycker att det är en snygg klädsel.

 

Visa sig duktig

Jag vet inte var det kommer ifrån, men jag har märkt att väldigt många personer, känner behov av att visa sig duktiga.
Att liksom bevisa för andra, kanske sig själv mest, att de verkligen kan något.
Bevisa att de minsann kan t ex skriva, eller är bra på det ena eller andra.

När jag går in till mig själv, kan jag se att jag har med haft det behovet.
Men, jag vet inte om det beror på att jag inte kan jobba på ett vanligt jobb, där man får kvitto att man gör ett bra jobb, när man får sin lön.
Eller vad det beror på…
Men när man som jag, hamnar mellan stolarna, får man liksom klara sig på egen hand.
Då kanske behovet av att visa sig duktig och så, blir större?

För förr var jag väldigt noga med att säga till folk som jag trodde var intresserade att jag har skrivit fyra böcker, föreläst med mer.
Jag vet inte varför, men jag tror det kan bero på att jag inte platsade in någonstans i samhället, om man säger så.
Det gör jag väl inte idag heller egentligen, men nu har jag blivit mer vän med mig själv och hur mitt liv ser ut.

Har du en känsla av att vilja visa folk att du kan saker?

Att sätta press på sig själv

Ingen mår bra av att känna press på sig.
Det spelar ingen roll, vem det är som sätter pressen, man mår inte bra av det.
Nu är det många som säger att lite press på sig, mår man bara bra av, det gör att man presterar bättre och mer.
Jag håller inte med…eller..jag vill sätta annat ord på det.
Det som många ser som ”lite press mår man bra av”, ser jag mer som viljan att prestera.
Men det hör inte ihop med press.

Jag sätter ofta press på mig själv, när det gäller att skriva intressanta och roliga blogginlägg.
Detta gör enbart att mitt bloggande blir sämre, pga den press jag sätter på mig själv.

Hur har du det med press?
Sätter du lätt press på dig själv, vad är det för press du sätter på dig själv?

Tandblekning

Nyligen läste jag ett inlägg, som en tjej hade skrivit om tandblekning.
Hon hade gått på någon behandling, där de med….jag vet inte om det var laser…men, de hade i alla fall blekt hennes tänder.
Hon var väldigt nöjd med behandlingen och tyckte det hade gjort stor effekt på hennes tänder.
Sedan skrev hon att det hade ju kostat en del, men att det var helt klart värt det.

Jag funderar inte själv på att bleka mina tänder, då jag inte tycker att det är värt att lägga pengar på sådant.
Men jag har funderat på det här med tandblekning.

Är det sådant som spelar roll, för vad andra personer får intryck av en person.
Eller sitter det enbart hos sig själv, att man vill känna sig snygg?

Moderaterna, är inte dumma i huvudet, de har bara….

Läste nyligen att en kompis skrivit några hårda ord om folk som röstar på moderaterna.
Som vanligt när man skriver rätt så hårda ord, använder ord som ”dumma i huvudet”, med mer, så är det någon som ska kommentera och säga något om att man gör fel som skriver sådana ord….

Jag känner igen det där, då jag själv hade en inre frustration över hur saker var i samhället..skrev något om moderater…det kom den ena efter den andra, som tyckte jag hade helt fel med mer.
Just då har man ingen som helst lust att läsa om att folk tycker man har fel.
Detta gör att det kan bli svårt att orka läsa hela kommentaren som personen har skrivit, även om det kanske fanns något bra i den.

Nu har jag inte haft sådan frustration inom mig på länge, att jag har skrivit några hårda ord om någon.
Kanske att jag har skrivit några hårda om folk som misshandlar små barn….
Men där var det ingen som skulle säga emot, de flesta höll med.

Men nu åter till min kompis som skriver om hur dumma folk som är som röstar på moderaterna.
Jag skulle inte använda ord som ”dumma”.
Bara lite mindre intelligenta….men å andra sidan.
Moderaterna ser till så de som redan har pengar, får mer pengar…
Men jag fattar inte hur de kunde vinna det förra valet, för det är då rakt inte mer folk som har pengar och är rika, än det är som har mindre pengar och får kämpa varje dag för att få pengarna att räcka till.

Men, man ska se upp med att säga att folk är dumma….det väcker bra irritation, säg att de är lite mindre intelligenta…eller….nej, jag vet…de har bara enormt stor otur när de tänker.

Ny syftar jag på de personerna som inte har så mycket pengar, men ändå röstar på moderaterna.
För jag tycker verkligen folk borde läsa igenom vad de står för, lyssna på debatter med mer, före man röstar på något parti.
….jag pallar inte med att göra det själv…
Men ska man rösta på moderaterna, tycker jag att man ska göra det.
Jag ser lite på moderaterna som på en farlig vätska….man läser noga på lappen hur man ska hantera vätskan, förvara den med mer.
Det samma gäller moderaterna….läs på noga…:P

Vad har du för bild av mig?

När man läser en persons blogg, får man lätt en bild av hur personen är.
Jag har inte tänkt på det, när jag själv bloggar, för jag har ingen aning om hur just DU tolkar det jag skriver.
Alla är ju olika och faktum är att jag orkar inte bry mig om vad folk jag inte känner tycker och tänker om mig.
Jo….det är klart att jag gör det förresten…till en viss grad.

Men inte för mycket, för det går inte.

Men nu undrar jag..vad får du för bild av mig, om du är en av dem som har läst min blogg rätt ofta?

Folk väljer tråkigheter i livet

Man kan inte styra allt i livet, men man styr mycket mer än man tror.

Jag har en del kompisar, som tycker att det händer det ena tråkiga och jobbiga efter det andra.
Många av de jobbiga saker som händer, handlar inte om hälsan och sjukdomar, utan om sociala band, jobb, föreningar med mer…

Jag har en teori om att man till viss del skapar kaos i sitt liv, för att man undermedvetet vill ha det.
Det finns personer som straffar sig själva, utan att göra detta valet medvetet.
Du kanske känner igen det här, om du tänker efter.
Även om det inte är dig själv, så kanske du har någon kompis, som alltid verkar ha något jobbigt som händer i livet.

Som tur är så är jag inte en av dem här personerna själv, men jag har flera kompisar på facebook, som verkar råka ut efter det ena jobbiga efter det andra.
…eller så är det bara det som de vill skriva i sin status på facebook?

Hmm…nu kanske detta spricker helt, när jag kom på att det är ju bara det som personen väljer att visa oss andra, som jag ser.
Så de kanske har det väldigt bra och är lyckliga, egentligen.
Men de vill framstå som gnälliga och bittra, genom att skriva om saker de tycker illa om, med mer på facebook..

Känner lite att detta får bli ett eget inlägg.

Min poäng med detta är att man väljer lite mer i livet, än man kanske inser själv.
Det är lättare för andra, än en själv att se detta…
Man kan säga att det hör till lite personligheten.

Nu är detta bara spekulationer, så bli inte arg på mig nu…

 

Varför snacka skit om andra?

Man har bara ett liv och man försöker göra det bästa för att verkligen ta vara på det.
Ingen levande människa har mer än ett liv, så vitt jag vet.
Detta vet de flesta människorna, men ändå så ser jag, vet jag om, att det finns så många personer. Som gör livet svårare för andra med flit.
Genom att t ex mobba, misshandla med mer.
Förstår inte varför man vill göra livet jobbigt och kanske rent av ta någons möjlighet att njuta av varje minut i livet.

Jag har flera gånger sett unga tjejer sitta på ett fik nere i stan.
De sitter och pratar om folk som går förbi….
En dag satte jag mig själv intill ett bord där några tjejer satt, för att höra vad de snackade om.
(Jag hade en teori, om att de snackade skit om folk, men vill vara säker på min sak)
Mycket riktigt, där satt de här tre tjejerna och skvallrade om både den ena och andra som gick förbi.
Kommenterade hur folk såg ut…

Det var inget gott som de här tjejerna sa om personer som de såg.

När jag satt där och hörde vad de sa och så, Så började jag fundera över, vad är det som får folk att vilja förstöra andra liv på detta sätt?
Nu kanske inte skvaller förstör någons liv, men ändå…

Livet kan vara jobbigt nog, utan att andra personer, gör livet svårare, genom att skvallra och såra genom att tycka det ena och andra.
Varför finns det folk som gör detta?

Nu är skvallra bara en liten del, finns ju folk som skjuter ner andra, misshandlar med mer….det är ju mycket värre det är klart.
Men det här med att snacka skit om andra…..näe, jag kommer nog aldrig förstå det.

 

Väldigt många bär på ett sår i sitt inre

När jag är ute på stan, gården eller i någon affär.
Ja, man kan säga när jag ser andra personer.
Då händer det väldigt ofta att jag möter folk med blicken.
Jag har en förmåga att se på folk, hur de mår…
Kanske inte på alla, men jag ser ofta hur deras själ mår och det finns så många som har sår i sin själ.
När jag då möter deras blickar och får ett leende av personer.
Då säger jag ju givetvis ”hej”, men jag vill så gärna göra mer.
Vill prata med personen och hjälpa personen med sitt inre sår.

Nu vet jag om att jag kan inte göra det åt dem, men jag vet om att det finns väldigt många som mår bättre. Bara av att någon annan person ser dem….om man säger så.

Jag har pratat med flera personer, som jag träffat på stan eller så….där jag just tagit upp att jag ser att de har sår i sitt inre.
Detta har lett till en hel del djupa och trevliga samtal.

Det är inte ofta man träffar på personer på stan, som man kan ha sådana här samtal med.
Men jag tycker verkligen om när det händer….

Ni som känner mig, vet vad jag menar med att jag har den här förmågan.

Hur gör man om man måste gå på toa snabbt?

Satt nyss och läste en kompis blogg, då jag såg att hon hade lagt upp en bild på ett par jeans, som hon inte vet om hon vill kalla jeans.
Vill du själva läsa inlägget, kan du göra det genom att gå in på Mrs Jeanetes blogg

Bilden på byxorna som min kompis hade lagt upp..eller…kan jag kalla henne kompis om jag aldrig träffat henne?
Jo, det gör jag:
Jag ser dig som min kompis, vi har snackat på facebook och läser varandras bloggar…så jag ser dig som min kompis 😛

I alla fall, här är byxorna som hon lade upp en bild på.

Min spontana tanke när jag såg de här byxorna, var..”Hur gör man om man måste gå på toaletten snabbt?”
För de ser ju inte direkt lätt att få på och av sig.

En annan tanke jag fick var ”Var ska man ha sin plånbok?”
Nu har ju många tjejer handväska iofs, då är det ju inga problem..

Mens för halva priset

Idag när jag var inne på min kompis blogg, fick jag se annons, som jag fastnade för. Det är Apoteket som har fått för sig att köra lite på humor, för att locka till sig mer kunder.
Nu kan jag ju inte säga att de har tänkt vara roliga, när de skapade den här annonsen, men det ser ut så i mina ögon.
Jag tycker i alla fall att det ser rätt roligt ut.

Det finns inte så mycket skoj att skriva om mens, för jag har ju ingen vana av det själv.
Men ska man tolka detta som om vi män, kan få prova på att ha mens?

 

Mitt nya jag-bloggen

Satt och läste en kompis blogg nyligen….tycker den här bloggen, är väldigt mysig att läsa.
Lättläst och väldigt trevlig att vara inne på, pga dess design och textformatet, som min kompis, har valt till sin blogg.

Nu har jag ingen aning om det var mig som hon skrev om i slutet, när det handlade om att fika med en ny kompis.
Men jag tog det som om det var mig hon skrev om, när vi har talat om att ta en fika i veckan.
Men men, det behöver ju inte vara mig…men, det är en positiv sak, så jag suger åt mig äran….eller vad man nu ska kalla det. 😛

För att kika in på min kompis blogg…..har inte sett om hon har angett sitt namn i bloggen, så jag skriver inte vad hon heter här…om hon nu inte vill gå ut med det.
Men vill du kika in på hennes blogg, kan du göra det här.

Är det skillnad på artig och artig?

Är det någon skillnad på att vara artig och artig?
Nu tänker jag på det här med att säga/skriva något man egentligen inte menar, men det ses som oartigt om man inte gör det.
För mig handlar det inte om att vara artig, utan att vara falsk på ett artigt sätt.

Artig för mig handlar om att hälsa på de man känner, på ett värdigt sätt.
Vara trevlig och kunna småprata med bekanta man träffar ute på stan.

Men, det här med att skriva/säga saker som man inte helt menar, bara för att vara artig.
Jag vet om att det är så det fungerar i samhället, att det är en del av det sociala spelet. Men jag köper det inte…jag pallar inte med att säga något jag verkligen inte menar, bara för att det hör till.

Som exempel, en kompis lade upp bilder på sin nya kattunge…det var en nakenkatt och jag tycker den var riktigt ful.
Nu vet jag även om att, om man inte har något trevligt att säga, behöver man inte säga det alls.
Men det var över 20 personer, som hade skrivit något som ”åååååå, vad söt den är, grattis”
Mina funderingar började kretsa runt ”Menar folk verkligen det de skriver, eller skriver de det bara för att det är en del av sociala spelet”

Nu har jag kanske skrivit om detta förut, det känns bekant….men jag har nog inte haft hel den här vinkeln på det förut.

En helt ny app, lite krånglig, men väldigt rolig!!

För någon dag sedan skrev jag om en app, som kan göra mig osynlig.
Idag kom jag att tänka på en app, med flera olika samhällen.
Det ska vara samma samhälle, stad och personer som jag lever i till vardags.
Men, med den skillnaden att om jag får någon speciell tanke i huvudet, så ska jag kunna välja att ställa in alla personerna i samhället, efter den här typen av frågor.  Kanske inte blev så tydligt…

Appen, ska kunna ändra om hur den sociala koden ser ut och fungerar….så man ska ha en mängd olika alternativ.
Sedan ska jag kunna prova olika saker, efter vilket samhälle jag väljer.
Men det ska inte sätta några spår, som att folk tycker jag är konstig eller så.

Så fort jag stänger av appen, så ska allt gå tillbaka som vanligt igen.
Men när appen är på, då fungerar folk efter vad jag har för funderingar, intressen och så..just den stunden.
Sedan kan det vara att jag får nya tankar under dagen, då kan jag lätt ställa om hur folk i samhället tar det med mer.

Japp, en sådan app ska jag ha….

Lite som ett gigantiskt lekland…fast där man inte leker.

 

Udda=dum i huvudet?

Nu vet inte jag, huruvida detta bara är hos mig, eller om det är fler som upplever att så fort folk märker att man är udda, så behandlas man som om man vore dum i huvudet.
Kanske bara är hos mig, men jag har en aning om att det är inte så det är.

Det som är intressant i detta, är just…har folk inga andra alternativ till, när de möter någon som är udda?
Har så många personer fått inpräntat i skallen att Udda=dum i huvudet?

Jag vill inte tro det…men det verkar lite som så…

Just nu har jag en bild i huvudet..av hur folks hjärna fungerar när de träffar på en person som är udda.
Jag ser en maskin med en massa knappar och lampor som blinkar.
Det är en stor skärm, där man kan se allting personen tittar på.
Sedan märker man hur olika lampor, lyser olika när personen tittar på olika saker.

Varje lampa har sin förklaring, till vad det är personen känner eller tänker, när den tittar på olika saker.
Då och då, lyser alla lamporna på en och samma gång.
Om man då tittar över alla lamporna, hänger det en liten lapp.
På lappen står det
”När alla lamporna lyser, då är personen du ser dum i huvudet”

Nu känner jag mig lite elak….men…jag har en känsla av att det är såhär en del personer tänker, när de ser någon som är udda, någon som mig….jag råkar ofta ut för att bli behandlad som om jag vore dum i huvudet.

Har folk inga andra val att välja mellan?
Varför kan inte udda vara lika med geni?
Eller Udda=Idol?

Jag vet inte, men en del personer, verkar ha uppdaterat sin hjärna och maskinen där inne, så när de ser någon som är udda, då lyser inte alla lamporna på en gång.
Utan de har fått några extra lampor i sin maskin, som följde med i deras uppdatering de har gjort av sitt maskineri.

Man ska inte fråga eller undra saker OM man inte….

Det sociala-samhället, är inte skapat så man ska vara frågvis.
Jag tänker på att folk frågar inte gärna saker, även om de undrar dem.
För de är rädda att man ska tro att de är dumma.
…eller så undrar inte folk så mycket, som jag gör…

Stort sett varje dag, ser eller hör jag saker som jag undrar över.
Jag kan undra hur personer tänker, när de gör något speciellt.
Jag kan även undra varför folk gör som de gör.
T ex kan jag undra hur en person tänkte när hon eller han slängde iväg en glödande cigarettfimp rakt ner på marken, fast det fanns en askkopp precis intill.

Sådan saker som folk i vanliga fall, inte frågar…eller..det vanliga är att man kanske inte ens undrar över dem.

Detta gör ju att folk som undrar över sakerna, anses som lite udda.
Att ses som udda, är inte det roligaste…jag vet…vet inte varför, men folk tror man är dum i huvudet, så fort man är udda.
Har folk inget annat alternativ…udda=dum i huvudet?
Detta kommer bli ett helt nytt inlägg känner jag…*skrattar*

Men, man ska inte fråga saker man undrar, man ska gå ovetandes, OM man inte är redo att betala det pris, det kostar att ses som udda.

 

Alla är olika och har olika förutsättningar

Nu kan inte jag säga på rak arm, att jag vet hur det fungerar i skolvärlden.
Då det var rätt många år sedan jag gick i grundskolan.
Men jag vill ändå föra fram min åsikt.

Jag skriver ”idag”, som om det är så skolan ser ut idag, även om jag inte vet säkert, men då förstår ni vad jag menar.

Idag buntar man samman alla barn i samma ålder i en klass, sedan har man en lärare, som håller i lektionerna. Sedan förväntas alla barnen hänga med, lära sig det som läraren lär ut. För att sedan ha prov på det…
Det krävs diagnos på papper, för att en elev ska ha rätt till specialutbildning där eleven kan få det stöd den behöver.

Det jag vill ändra på…är att man ska fokusera på varje elev.
Så varje elev får det stöd den behöver för att lära sig, det som man förväntas lära sig i en viss ålder.
Inte att det ska behövas en diagnos och papper på att man verkligen är avvikande från mängden.

Alla är ju olika och har olika förutsättningar och jag tycker man borde ta hänsyn till detta.
Framförallt i skolvärlden, där vi placerar våra barn, för att ge dem en grund att stå på i vuxen ålder.

Så, nu får regeringen göra något åt hur det ser ut i skolan och verkligen försöka göra det bästa av det.

Nu säger jag igen..jag har ingen aning om hur det ser ut i dagens skola, jag vet bara hur det var för ca 20 år sedan, när jag gick i grundskolan.
Men jag skrev ”idag”, för att det var lättare för mig att formulera det.

Har man inget trevligt att säga, behöver man inte säga det alls

Jag har insett en sak idag…kanske inte insett först idag, men jag kom att tänka på det idag igen.
Personer som inte har någon diagnos, som ADHD, autism eller så, verkar ha den sociala förmågan med sin från början, när de är vuxna….då är det ju inte från början, men de verkar kunna hur det fungerar med det sociala.
Medan jag, som har diagnos, får lära mig mycket längs vägen.
Det kan kosta en del då och då, men jag märker att jag har lärt mig både det ena och andra….

Som det här med att man ska nog inte alltid vara helt ärlig.
Om man inte har något trevligt att säga, behöver man inte säga det alls.
…lite så kan man säga att jag har insett att det verkar fungera i mina ögon…
En kommentar på facebook, kan vara rätt så onödig.

Jag vet om att jag har varit lite speciell i helgen, mina inlägg har varit…kanske lite barnsliga…och även en aningen okänsliga….om man säger så…
Jag vet inte hur du har uppfattat dem, men jag kan säga som såhär…
Det beror på att jag har provat mig fram i mina tankar i helgen…jag insåg ju rätt nyligen det här med att jag varit kompis-kåt under många år.
Så det har skett en stor ändring i hur jag tänker och agerar.
Detta har gjort att det kan ha varit en del barnsliga och omogna inlägg i helgen.

Men nu är jag tillbaka i balans igen, känner jag.
Så, världen ”Here I come!” 😛

Jag tänker på dig?

En sak som jag aldrig kommer förstå, är när folk skriver, eller säger:
”Tänker på dig”
När man vet om att personen ska vara med om något jobbigt, eller om man vill att det ska gå bra för personen i fråga.

För jag tror ju verkligen inte att någon annan går runt och aktivt, tänker på personen i fråga.
Som t ex om man ser att en kompis på facebook, ska in till läkaren och göra något jobbigt.
Då får personen lätt några inlägg där det just står något som ”Tänker på dig”

Men varför skriver man det, när man inte aktivt gör det?
Eller är det så att ni andra…kanske inte alla, men att fråga om det finns någon som verkligen menar att den tänker på personen när den har skrivit det, känns lite fel.
Det bli ju en efterlysning….
Men okej, finns det någon av ni alla som skriver ”tänker på dig”, som kommentar till en kompis statusuppdatering, som ska vara med om något jobbigt.
Som verkligen tänker på den här personen?

Jag vet om att det är mer ett socialt uttryck, att det är så man säger för att visa att man bryr sig om personen i fråga.
Men..hjälper det personen i fråga att veta om att man tänker på den?

Jag förväntar mig inget svar…

Mat som smakar skit gott

Läste nyligen en statusuppdatering, som en kompis skrev på facebook.
Det handlade om att hon hade käkat mat hemma, eller bara med, sin mamma.
Var de åt maten, spelar ingen roll i detta inlägg.
Det som är intressant, kanske inte så intressant, men något jag har tänkt på då och då.
Min kompis betygsatte sin mammas mat, som ”skit god”.
Rent spontant smakar ju inte bajs så gott, men å andra sidan har jag aldrig smakat bajs.
Men nu förstår jag att det inte var i likhet med avföring som hon skrev detta.

Det är rätt vanligt förekommande att man använder ”skit” och andra ord, som i vanliga fall inte alls är trevliga, för att förstärka det positiva med det man vill framföra.
Jag kom nyligen på att jag själv, har nog sagt att jag har haft ”skit trevligt”, när jag min fru frågat mig hur jag hade det med en kompis.

Usch, jag har sett för mycket The big bang theory, jag använder mig av ett annat språk nu när jag skriver.
*skrattar*
Känns faktiskt väldigt bra, samtidigt som det är lite ovant att använda ord….som jag i vanliga fall kanske inte använt i min blogg.
Risken med att använda för ovanliga ord, är att alla inte förstår vad jag menar.
Men å andra sidan, då kan de ju fråga vad jag menar.

Fast, gör man det…ingen vill ju framstå som dum, i någon annans ögon.
Nåja, jag har inte använt mig av några svåra ord i detta inlägget, kommer nog inte göra i de nästkommande inläggen heller.
Men om det nu är så att det är något du inte förstått, så fråga….jag svarar gärna.
Bye bye

Ps. Ha en skit trevlig kväll 😛

String-bikini, snöre som sticker in i rumpan

Nu kommer jag inte ihåg när det var första gången jag hörde talas om string-trosor.
Men jag minns att jag reagerade på att det var enbart en sträng som gick in i rumpan.

Nu har åren gått och det var säkert 10 år sedan, jag hörde talas om stringtrosorna för första gången.
Jag har inte blivit ett dugg klokare i varför man skulle vilja ha dem på sig.
Har pratat med en del tjejkompisar om det här med string och en del menar på att det är skönt att ha dem på sig.
Sedan var det ungefär lika många som menade på att det är skönare med vanliga trosor.

När jag nu såg en kompis, som hade tipsat en annan kompis på facebook, om en string-bikini, väcktes mina tankar om string igen.
Här ser ni en bild på den bikinin som min kompis tipsade, sin kompis om.

Nu har jag förstått att när det gäller stringtrosor, så använder många dem, för att slippa att man ska se troskanten på rumpan.
Men, när det handlar om bikini…då har man oftast inga byxor eller kjol på sig över. Då blir det ju ingen kant som man kan se.

Det kan väl inte vara skönt att ha en sträng i rumpan?
Nu är jag ju en man, som slipper oroa mig för detta….i och för sig finns det string för män med….men ändå….

Strängen som tränger in i rumpan, kan ju inte lukta så gott sedan…kan hon då använda sin bikini dagen efter?
För då har det ju….usch, nu snubblade jag in på något som jag inte vill tänka på.
Jag sätter punkt där 😛

Trött på finnar?

Har ni tänkt på vad många hudprodukter försöker med?
De har sina före och efter-bilder, som ska bevisa för oss att deras produkter verkligen fungerar.

Jag satt och tittade på TV nyligen, när jag fick se en av alla de här reklamfilmerna. Det var Proactiv som körde sin film…det var många före och efter-bilder. Sedan kom det en tjej som log så brett det bara gick, som berättade hur viktigt det är att sköta om sin hy bla bla.
Jag satt och småskrattade för mig själv, när jag såg alla före och efter-bilder och så..

Nu har jag varit inne på deras hemsida och försökt fånga en bra före och efter-bild, men det var inte det lättaste.
Men här har ni ett exempel.

Proactiv ska vara en kräm som ska motverka finnar.
Men om man tittar på de här bilderna, så ser det mer ut som om det är reklam för någon foundation eller något annat smink.
För man ser ju att på den första bilden, har tjejen inte lika mycket smink på sig, som på den andra bilden.

Min tanke när jag såg deras reklamfilm, var lite att de kan ju bara sminka över finnarna. Deras produkt behöver ju inte alls, fungera….

Men, frågan är då…..om vi tittar på bilderna ovan, är Proactiv tänkt att motverka finnar, eller ett enkelt sätt att se mer sminkad ut?

 

En app som gör dig osynlig!!

Tänk om man hade en app på sin mobil, som gjorde att man kunde göra sig totalt osynlig, när man själv vill.
Det tycker jag hade varit väldigt roligt.

Hade jag gjort något speciellt?
Njae, jag hade tyckt det varit väldigt roligt att leva stort sett som vanligt.
Som att cykla nere på stan.
Folk skulle verkligen reagera om det kommer en cykel, körandes och de ser ingen som sitter på sadeln.

Eller gå in på en restaurang och plocka mat i en buffé.
Folk skulle se att maten minskar här och var, tångarna och skedarna rör på sig, men de ser ingen som tar mat.
Sedan när jag sätter mig för att äta, de ser hur besticken rör sig i samma mönster, som om någon hade suttit där och käkat mat.
Sedan när jag ska betala….ja, de ser mig inte, men de får pengar i handen, från ingenstans.

En annan sak jag nog hade gjort, hade varit att skjuta vatten på folk med en vattenpistol.
Jag provade ju det för några år sedan i Hässleholm, bara det att jag var inte så duktig på att gömma mig. Folk såg vem det var som sköt vatten på dem och det blev inget bra av det.
Men om jag är osynlig, kan ingen se mig…..det hade varit rätt så roligt, ett tag.

Vad hade du gjort om du hade en app på din mobil, som kunde göra dig osynlig när du vill?

 

Så får du fler besökare, slå huvudet i en dörrkarm

Läste nyligen en sida, där det står om hur man kan få mer besökare till sin blogg.
Jag vet inte hur andra bloggare känner det, men jag tycker det är väldigt trevligt med många besökare till min blogg.

Ett av de tipsen till hur man skulle kunna få mer besökare, är att läsa andras bloggar och skriva en kommentar.
Japp, det låter ju rätt så enkelt och kanske lite trevligt med.

Men grejen är den att jag tycker det finns så många som skriver så enormt tråkiga saker i sina bloggar.
Att då skriva en kommentar, om något som man inte orkat läsa…det blir ju ingen bra kommentar.
Kikade nyligen in på en blogg, som det stod att den handlade om humor, om tokiga saker i samhället.
Det lät ju rätt skoj tyckte jag….
Klickar in mig på bloggen och…det första inlägget jag läser, handlade om hur den här tjejen, som driver bloggen, slår i huvudet i dörrkarmen.
Sedan får man läsa om hur hon trycker i sig piller för att inte ha ont i huvudet.
Intressant att läsa?
Nope, jag försökte skriva en kommentar i alla fall….
Men min kommentar började såhär
”Det stod att den här bloggen skulle innehålla humor, men…..”
När jag hade kommit dit, så kände jag.
Att om jag inte har något trevligt att skriva, ska jag inte skriva det alls.

Humor är ju så olika och den här tjejen kanske tycker att det är roligt att skriva om när hon slår i huvudet i dörrkarmar.
Min första tanke var att hon måste vara väldigt lång.
Men, jag skrev inte ens det som kommentar, utan gick ut från sidan.

Mamma och pappa är på besök

Idag har vi besök av min mamma och pappa.
Jag tycker det är riktigt roligt att de tittar förbi då och då.
Då det inte blir att vi träffas lika ofta, som när vi bodde uppe i Skövde.

Jag märker även hur vår relation har utvecklats och det är verkligen härligt och inte minst skönt.
Mamma och pappa har verkligen accepterat och insett jag är en vuxen man nu.
Det tog några år, men nu är det verkligen skillnad på hur de bemöter mig, mot innan.

En annan sak jag verkligen är tacksam och glad över, är att min fru är med bekväm med min mamma och pappa.
De kommer bra överens och ibland, eller…jo, oftare än jag kanske vill…:P
Så går min mamma och min fru ihop som en allians….de får idéer om saker som kunde vara fina i vårat hem med mer.
De vet om att jag inte bryr mig så mycket om hur det ser ut i hemmet, bara det är rent och fint.
Klart att jag bryr mig, men jag lägger inte alltid märke till vilka mattor vi har med mer. Så min morsa och frugan har slutat att kolla med mig först, utan köper mattor med mer…från början kollade de med mig, men de har lärt sig att jag bryr mig inte så mycket om gardiner med mer.

Jag lägger ju märke till dem….när de är helt nya…..vem försöker jag lura nu? *skrattar*
Det gör jag inte alltid alls, men tanken var verkligen fin av mig.

Japp, nu ska jag göra min pappa sällskap i TV-rummet.
Mamma lagar mat….så jag går in till min fru och pappa som sitter i tv-rummmet.

 

En annan sida av min kompis-kåthet

Idag är då första dagen, efter att jag lärt mig förstå mig själv och den kompis-kåta sidan av mig själv.
Känns riktigt bra och för första gången under mitt liv, känner jag ett lugn inom mig……som är större än alla de andra lugn jag har känt under åren.
Jag är riktigt glad att jag har kommit underfund med hur jag fungerar.

Jag kom på mer sidor av min kompis-kåthet som jag ska ändra på.
Som jag tycker själv är helt onödiga och som egentligen bara var bekräftelse behovs grundande.
Det var det här att jag kunde…nu kanske jag skrev det här igår, om chatten på facebook….
Men jag skriver det igen.
Jag kom på att jag har flera gånger, kikat in på vilka som är online…sedan har jag skrivit ”Hej, hur har du det?”
Utan att jag egentligen bryr mig ett skvatt om hur den personen har det just då.
Min kompis-kåthet, gjorde att jag jag gjorde saker som jag egentligen inte menar.

Så, nu ska jag verkligen fokusera på att hålla tillbaka min kompis-kåthet och njuta av livet fullt ut, nu när jag har funnit en så stort lugn med….helt underbart.

Satt i soffan igårkväll, före vi gick och lade oss och kände hur jag log inom mig.
Det är verkligen helt underbart!!!

Jag har varit kompis-kåt

När jag lär känna mig själv mer och mer, blir jag väldigt glad och känner en inre ro inom mig. Detta gör att det är väldigt roligt för mig att just lära känna mig själv, mer och mer.
Ibland lär jag känna sidor av mig, som jag inte trodde fanns….eller, som jag kanske visste om, men inte helt förstått dem tidigare.
Det faktum att jag inte har förstått sidorna hos mig, har jag gjort att jag inte kunnat hantera dem på ett sätt som passar mig.

En av de här sidorna, som jag inte förstått under många år, är min kompis-kåthet. Att så när jag lär känna en ny person, så går jag så upp i den helt och hållet. Skriver inlägg till den på facebook, chattar med den på facebook, kanske även ringer flera gånger.
Denna sida hos mig, har gjort att jag har skrämt bort ett antal kompisar under åren. Jag har inte förstått det själv, utan bara tänkt ”Jaja, då var det väl ingen kompis”
Men grejen är just den…att jag mår ju inte bra av att vara kompis-kåt.
Dels för att jag går upp så mycket i personen i fråga…försöker göra den glad, söker ständig kontakt med mer…
Men även att detta gör mig själv osäker…

Det är därför jag är så glad att jag förstår den här sidan av mig och kan bromsa det, när jag träffar en ny kompis.

En annan sak jag har insett med mig själv….som min fru och många andra sagt till mig under många år…är att jag är snabbar än de flesta andra i mina tankar med mer. För många andra tar det tid, från det att man träffat en person, tills att man är kompisar…..kanske inte alltid, men för mig tar det inte tid.
Jag kan se en person som kompis nästan direkt, utan att tänka efter.

Detta har även det lett till att jag har förlorat en del kompisar, pga att jag varit för snabb, för ivrig med mer.

Men jag håller fast vid det faktum, att jag har en väldigt stor social förmåga 😛

 

Jag tycker jag har väldigt stor social förmåga

Jag tycker jag har väldigt bra social förmåga..,bara det att jag har inte det, egentligen.
Inte om man utgår från hur andra har sina ramar, efter vad social förmåga är för något.
Jag har trampat i klaveret ett antal gånger, tänker inte alltid på hur andra personer, uppfattar saker.
Har rent av lite svårt med just det här att tänka mig in i hur andra uppfattar saker.

Sedan har vi det här med att ha gemensamma kompisar med någon.
Jag är väldigt dålig på att hålla en hemlighet, framförallt att förstå att det jag får höra av en kompis, är något den förväntade sig att jag förstod att det var en hemlighet…

Senast nu i veckan skulle jag ge en kompis, som inte var kompis just då, pga att jag hade trasslat till det lite, en komplimang.
Så jag står på balkongen, ser den här personen och tänker ge den en komplimang.
Komplimangen tänkte jag ut, efter vad jag hade hört från en gemensam kompis.

När jag gav den här personen beröm….så blev det inte alls den reaktionen, som jag förväntade mig.
Personen som jag tänkte göra glad, blev allt annat än glad över det jag sagt.

När jag försökte ursäkta mig, genom att förklara för personen, att jag hade hört det ena och andra, av våran gemensamma kompis….så visade sig att jag hade förväxlat sakerna, den hade sagt.

Så…det var inte bara det….jag tänkte inte på att det är inte alla personer som vill att man står och ropar personliga saker från balkongen, så att alla andra kan höra det. Det tänkte ju inte jag på….
Så det hela blev lite tokigt där kan man säga.

Men jag tycker jag har en väldigt stor social förmåga 😛

 

Folk glodde mer på mig än på personerna på catwalken

Fick en idé att åka ner till stan och kika lite.
Det blir inte av så ofta att jag är nere på stan, vare sig på vardagarna, än mindre på helgerna.
Nu var det så att jag läste i den blogg, som jag tidigare tipsat om…http://mrsjeanette.blogspot.se/

Hon skrev om att hon och två andra har en affär nere i centrum.
Spontant och impulsivt tänkte jag åka ner till stan och kika in i affären.
Säga hej och ge den här kvinnan, som driver bloggen beröm för att hon skriver på ett härligt sätt.
När jag kom ner till stan, kom jag inte ihåg gatans adress, så jag kände lite att det var nog inte meningen att jag skulle in där idag.
Dels var jag en aningens uppe i varv, när jag är det, gör jag många impulser…som att åka till stan, för att säga hej till en person som driver en blogg.
Jag har aldrig träffat henne, så vitt jag vet,så det hade inte varit så passande att kika in, bara för att säga hej.
Men men….

När jag kom till stan hörde jag hög musik och kände hur mina celler började digga musiken.
När jag kommer närmare ser jag att butiken Marco, här i Landskrona, har modevisning.
Jag cyklar fram dit och ställer mig för att se på lite.
När jag står där, får jag en lite obehaglig känsla…..jag inser då att det står ett antal personer och tittar mer på mig, än på personerna som går på catwalken.
Jag funderade inte mer på det, utan glodde tillbaka på dem.

När jag står där, känner jag även att det spritter i min kropp.
Musiken har så skönt gung, den är hög och jag får lust att dansa och tjoa.
Då cyklade jag iväg igen, kände att om folk glor på mig för att jag står där, med min cykel och cykelhjälm på huvudet.
Börjar jag dansa och tjoa, kommer de inte glo mindre direkt.
Så jag åkte hem igen och nu sitter jag här, efter att ha fika på balkongen, två skinkmackor.

Chokladmassage

Jag halkade nyligen in på en blogg, där jag såg en bild på en naken tjej, så vitt jag vet, som får massage med choklad.
Bloggen jag såg det på, kan du själv kika in och läsa här: Mrs Jeanette
Jag har även tagit bilden från hennes blogg.

Det var den här bilden som jag såg och som fick mig att börja fundera lite

När jag tänker på chokladmassage, tänker jag mig att det är tänkt lite som ett kladdigt förspel.
För tanken är väl inte att man ska äta chokladen, som man kletat in sin älskade i?

Jag är själv ingen choklad-fantast direkt.
Det är mer min fru som tycker om choklad i vårat hem.
Om man utgår från att man ska äta den choklad, som man först kladdar ner sin älskade med.
Så skulle detta innebära att min fru hade fått i sig en massa hår med….jag har en rätt så hårig rygg….inte bara ryggen…*skrattar*
Själva det goda med chokladen skulle liksom bli…mindre, om man säger så.

Så, frågan är, vad är poängen med chokladmassage?
Är det att chokladen ska vara bra för huden?
Ska det ge en lugnande effekt?
Om det ska vara bra för huden innebär det ju att chokladen ska tränga in i porerna.
Jag tycker det låter mest läbbigt…

Har du själv provat på chokladmassage?
Hur tycker du att det var?

Vad är det som gör att folk tror att det är okej…?

Jag vet inte vad det är som gör att folk tycker att det är okej, att gå fram och nästan ta på en liten bebis som, inte är deras egna.
Idag satt jag och min dotter på bänken utanför Kvantum här i Landskrona.
Ett antal okända kom fram och nästan tog på hennes händer….en gubbe tog sig friheten att ta på hennes ena hand, samtidigt som han sa några gulliga ljud.
Men vad är det som gör att folk har fått för sig att detta är okej?

För det ses ju inte som okej att gå fram och peta på en vuxen person, som man inte känner.
Eller gör det?
Nu har jag aldrig provat att gå fram till en gammal man, som sitter på en bänk.
Peta på hans ena hand och säga något gulligt…fast, det är klart.
Att man säger något gulligt, är ju anpassat för att det är just en bebis, som de ”pratar” med.
Vad ska man säga för ljud till en gammal gubbe?

Något gammalt ljud?

Jag som är väldigt nojig med min dotter, blir ju extra petig, när folk kommer fram och ska titta på henne.
Först veckorna ville jag knappt att folk ens skulle fram och se på henne, för jag hade en bild i huvudet av att varje andetag de tog, så forsade det fler miljoner bakterier ner på min dotter.
Men ….vad är det som gör att folk har fått för sig att det är okej att gå fram och gulla med främmande bebisar?

Frysrätter med gammal potatis?

Man ser mycket som man inte alltid tänker på.
Företag idag, använder sig av de mesta knepen, för att få oss konsumenter att köpa deras varor.
Man blir lite mätt på all reklam, som man kanske påverkas av, utan att tänka på det.
Jag såg en intressant sak nu i veckan, när jag och min fru hade käkat en gourmet-lunch här hemma.
Det var detta jag lade märke till…

Findus känner behov av att markera att den potatis de använder sig av i den här rätten är ny…till och med godare.
Om man tänker på vad motsatsen till ny är…gammal.
Så förstår jag att potatisen de använder i den här rätte, även är godare.

Nu kan man fråga sig, vad har de använt för potatis i sina rätter förut, om de nu känner att de verkligen vill skylta med att potatisen är ny? 😛

En parentes i detta…..det står att potatisen är ny, men det innebär inte att den är färsk…för det står inte…:P

Gilla sig själv och sin statusuppdatering

I eftermiddags satt jag på facebook, såg att en kompis hade skrivit en ny statusuppdatering. Kommer inte helt ihåg hur den var, men den handlade något om att hon skulle lägga sig och vila….för att göra en massa sedan.
Det är ju inte så mycket skoj med detta i sig…
MEN, ett stort men, det roliga för mig, var sedan när jag såg att personen hade själv klickat ”gilla”.
Det väckte ett litet skratt inom mig och tanke….”Om man ingen annan gillar, så gör man i alla fall det själv”

Så, jag vill göra ett slag för alla er som gillar eran egen statusuppdatering.
Jag gjorde det själv efter att jag såg detta…..så börja gilla dig själv. 😛

 

Hur ska vi straffa en våldtäktsman?

En kompis till mig berättade tidigare idag, att hon läste om någon som våldtagit någon annan.
Usch, jag vill inte läsa om sådant, för det får mig enbart att må dåligt.
Jag vet om att man inte kan blunda för det som är jobbigt och hoppas på att det försvinner, men hur mycket jag än tittar, så kommer jag nog aldrig att få folk att sluta begå våldtäkter.

Efter detta började vi spåna lite om hur man ska bestraffa de som begår denna otäcka handling. För man förstör ju verkligen personens liv….att med våld ha sex med någon annan.
Usch, jag tycker det är sjukt…

Men åter till hur man ska bestraffa de här personerna.
Vi börjar med hur man skulle kunna bestraffa de män som begår denna hemska handling.
Till en början med, tycker jag att man ska skeppa ut personen till en öde ö, där inga människor lever.
Mat till de här fångarna, skickas per båt, varje dag.
Vi kan välja en öde ö, som ligger i närheten av de turer som de stora färjorna kör. Vi kan fixa så någon av de stora färjorna slänger av lite mat till dem.

Japp, det räcker ju egentligen med detta…

Först hade vi planer som att doppa våldtäktsmännens snoppar i syra.
Lite varje dag, så det gör ont, men inte så snoppen försvinner helt, för då har man inget kvar att straffa mannen med sedan.
Sedan kan man även dra bort ett könshår med pincett varje dag.
Men det viktiga är att man drar bort det väldigt långsamt, annars gör det ju inte så värst ont.

Näe, det känns lite fel att tänka på hur man ska få någon annan människa att lida.
Det känns fel…kan inte förklara den känslan jag får.
Men detta att tänka på hur man kan göra någon annan person illa…näe, det går inte för mig.

Så jag släpper de här tankarna till dig.
Hur tycker du att vi ska straffa de personer som begår våldtäkter?

Inte nöjd med det jag har?

Jag minns att det var inte så länge sedan, jag såg vad andra hade, t ex en blogg med massor av besökare, kompisar som de var ute och hittade på saker med då och då och en massa andra saker.
När jag såg detta fick jag en känsla av att jag med ville ha det.
Jag förstår inte varför, men så var det…

Om det var en vana från när jag var liten, att jag var inte nöjd med det liv jag hade. Fast det är klart, vem är nöjd med att gå till skolan med känslan i kroppen att man kommer bli mobbad igen?

Jag vet inte, kan än idag när jag ser folk på facebook, som ska ut och fika med den ena och andra kompisen, få en känsla av att det hade varit roligt om jag var den som skulle ut och fika med kompisar.
Nu är det ju inte så att jag inte fikar med kompisar, men det är ju inget som sker för ofta direkt, om man säger så. *skrattar*

Men jag förstår inte det här med att, istället för att jag är nöjd med det liv jag har.
Så kikar jag över axeln, ser vad andra har och väcker en känsla av att vilja ha det dem har.
Jag vet ju om att jag är nöjd, men vill ha mer…

Är det bara jag som känner de här känslorna, av att vilja ha saker som andra har?

 

Vad är det för mening med att ha lagar, om….?

Nu kommer inte jag ihåg om Posten hör till staten fortfarande, eller om det numer är ett fristående företag.
Men i vilket fall, tycker jag att det är riktigt intressant att vi har en lag på, att alla som kör moped ska ha hjälm på sig.
Hur många gånger har jag inte sett postgubbar och post-tanter som kör fram, med rätt så bra hastighet, utan hjälm?
Få se…jo, varje dag…jag minns att jag reagerade en gång, när jag såg en kvinna med hjälm på huvudet.
Annars så brukar brevbärarna inte använda det.

Nu kan man förstå, om de inte har hjälm på sig när de kör runt på korta sträckor på hyreshusområde, då de ska upp i trappor och så.
Men när de kör mellan husen, villorna och även när de kör längre sträckor, kan man tycka att de kunde ha hjälm på sig.

Men det har de inte…
Nu kan man då fråga sig, vad är det för mening med att ha en lag, om polisen inte ser till att man följer den.
Jag har nämligen ett antal gånger sett en brevbärare, komma körande, på sin moped i rätt hög hastighet, utan hjälm.
Samtidigt som jag sett en polisbil passera förbi denna brevbärare.
Nu kanske den här polisbilen hade annat att göra just då, men….ändå..vad är det för mening att ha en lag, om inte polisen har resurser att se till att folk följer den.

En annan tanke jag fick…när brevbärare ska börja jobba för dagen.
Får de då välja om de ska köra moped, eller cykla runt?
Nu är det vanligaste att de kör runt med sina mopeder, en men jag har även sett brevbärare, från posten som cyklar runt med breven.

I alla fall, min poäng med detta inlägget, är det att posten, OM det nu är ett statligt företag, borde ju föregå med gott exempel och följa lagen.
Men…det gör de inte….och verkar komma undan med det?
Vad säger det här om våra lagar i Sverige?

Jag bemöter med folk olika

Jag har skrivit en del om att jag tycker det är riktigt synd att folk behandlas så olika, som de gör.
Men idag kom jag på att jag är ju själv en av dem som behandlar folk olika.
På vilket sätt gör jag det?

Jo, när jag möter äldre män, så sänker jag alltid min röst och säger ”hej”, med en bestämd röst.
I mitt huvud så är alla äldre män, lite som generaler…fast, där har jag fel….men det är den bilden jag har skapat i huvudet.
Jag kom på mig själv idag, med att göra detta när jag mötte en äldre herre.

När jag träffar äldre kvinnor, så tänker jag inte alls samma tanke.

På detta vis bemöter jag folk olika.
Nu får vi besök, så jag måste gå nu.
Bye bye

”Ja, jag vann det på Bingo”

En del personer döms ut av andra, innan folk lär känna dem.
Jenny är en sådan person, som ofta råkar ut för fördomar.
Bara för att hon går lite konstigt, är en väldigt glad och social person, gör detta att folk, i en liten stad som Landskrona, pratar om den här tjejen.
Jenny har blivit lite av en ofrivillig lokalkändis.

Nu har Jenny en liten dotter på ca ett halvår.
Det händer då och då, att folk går fram till henne, för att fråga om hon är barnvakt.
Det händer även att folk frågar om det är hennes kusin som ligger i vagnen.

En dag var det en tant som frågade Jenny ”Är det ditt barn?”
Jenny som nu var så less på alla frågor om hennes barn, svarar
”Ja, jag vann det på Bingo förra veckan”

Tanten fattar först inte vad Jenny sa, sedan insåg hon vad Jenny sagt och snörper ihop munnen, vänder sig om och går, utan att säga ett ord.

Sverige är ett väldigt sekulariserat land

Satt nyligen och läste om sekularisering och att det finns grupper i samhället, som slåss för att arbetet med att sekularisera samhället ska öka.
För er som inte helt vet vad sekularisera innebär, så kan man enkelt säga att det innebär att ta bort en tro, från ett samhälle och hur det styrs.
Sekularisering sker inte i alla länder i världen, de islamska länderna anses vara immuna mot sekularisering.
Nu har jag inte helt kommit fram till varför de flesta av de muslimska länderna är immuna mot sekularisering, men jag antar att det kan bero på att deras tro, är så stark och speglar sig på flera håll i deras samhälle och hur de lever.

Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna…vi ses fortfarande som ett kristet land, men sekulariseringen fortsätter.
Nu har jag ingen aning om,  man t ex har lektioner bibelkunskap längre i skolan.

När jag var liten fick vi lära oss att hitta i bibeln, vi hade ett häfte med frågor i, sedan fick alla varsin bibel. Där de skulle slå upp vissa saker för att sedan skriva ner svaret i det här häftet.
Den tråkigaste lektionen vi hade, tyckte jag och många andra.

Med tanke på att antalet invandrare i landet är ett ganska stort antal, tycker jag att det är bra att vi håller på att sekularisera samhället.
För det går ju inte helt ihop att säga att vi är ett land med religionsfrihet, samtidigt som vi lär våra barn om bibeln.

Det finns en förening, som heter Liberati, som kämpar för att sekularisera den svenska lagboken helt.
Jag är inte så insatt i huruvida kristendomen speglas i lagboken, eller inte.
Men jag har förstått att Liberati och även många andra, kämpar för att få Sverige att bli helt antisemitiskt land. (som inte styrs av någon religion)

Om det nu blir så att Liberati lyckas med att få med sig så pass många personer i sin kamp, att de lyckas att sekularisera Sverige mer och mer.
Kan detta innebära att dagar som Kristihimmelsfärdsdagen, kan försvinna från almanackan.
Även julen är ju väldigt kristen, men den tror jag inte att de lyckas få bort.

Vi har ju redan skolor i Sverige, där de inte firar Lucia, sedan några år.
Är detta ett tecken på den sekularisering som pågår, eller är det bara så att det finns mer nysvenskar på de här skolorna, än svenskar?

Vad tycker du om den sekularisering som pågår?

Daggmaskar bajsar ur huvudet?

När jag var liten fick jag höra att om man klippte av en daggmask på mitten, så skulle den leva vidare, bara det att de två halvorna skulle krypa åt varsitt håll.
Nu har jag inte varit så makaber, att jag provat om detta stämmer, men….när jag tänker på det nu som vuxen…så ska jag inte heller prova det.
Men det går inte helt ihop….för man ser ju här och var, små mask-bajs högar.
De där små högarna på marken här och var.

Det vill säga att om det nu var så att en mask hade möjligheten att skapa två huvuden. Då skulle masken bajsa ur sitt ena huvud, så länge det satt kvar på kroppen.
För mig känns detta lite….jag vet inte…läbbigt.

För de måste ju ha någon utgång, där de släpper ut sitt bajs…om den ena halvan, där de bajsar skulle kunna bli ett huvud…njae, jag har trasslat in mig för djupt i det här känner jag.

Vi släpper det, så låter jag dina egna tankar snurra vidare i ämnet..

Flygande daggmaskar, ska göra mig till miljonär

Daggmaskar ses inte som de roligaste djuren för många.
Men, om man pimpar upp daggmaskarna lite, då tror jag garanterat att folk skulle tycka de vore roligare.
Hur har jag tänkt då?

Jo, om man skulle kunna ta DNA från en humla….så att daggmasken får dels humlornas vingar, men även deras intellekt.
En humla är ju för dum för att förstå att den egentligen inte borde kunna flyga.
Men den gör det ändå….

Om man då har en daggmask, med vingar, som är för dum att fatta att den inte ska kunna flyga.
Då har vi plötsligt daggmaskar som flyger runt i luften.
…visserligen korkade daggmaskar, men ändå…

Då kan man plötsligt få höra folk säga ”Titta, en daggmask kommer flygande”
Efter några år, kommer det inte vara en så stor grej att daggmaskar kan flyga längre.
Men nu kommer företag få upp ögonen för att folk tycker det är lite jobbigt med flygande daggmaskar här och var.
Så de får idéer att utveckla mask-smällare…..som flugsmällare.
Bara det att om du smäller till en mask, på samma sätt som du dödar en fluga, då får du en massa klet.

Så företagen får en massa jobb och jag kommer komma på en idé med mask-fångar. En liten låda, där man lätt kan fånga masken i..den skulle fungera som en flugsmällare, fast i stället för en platt plast-sak, som mosar masken.
Så är det en låda som man slår runt masken, masken fångas och kan sedan läggas på marken, där den inte stör igen.

Japp, så ska jag bli miljonär…eller…varför inte biljonär.
Det svåra är bara att få forskare att vilja lägga pengar på att föra över DNA från en humla till daggmask.
Men…bagatell 😛

”Mamma, titta en daggmask som flyger runt din panna”

Folk lägger sig gärna i andras liv

En sak som jag har märkt bland människor, är att folk älskar att lägga sig i andras liv. Okej, inte alla, men väldigt många tycker om att tycka och tänka om hur andra lever sina liv.
Jag kan personligen tycka lite synd om de här personerna, som lägger ner tid och energi på att tycka om andras liv, när de kan njuta av sitt liv istället, men det är en annan sak.

Det här inlägget skriver jag, för att jag har en kompis, som är ledsen just nu, pga andra som lägger sig i hur hon lever sitt liv, vad hon gör med mer.

Folk kan inte alltid förstå, varför man gör som man gör.
Detta kan bero på att folk ser t ex en man som går snett på stan, han pratar lite otydligt och har väldigt trötta ögon.
Bara av att se den här mannen, är det säkert många som skulle döma honom som om han är full.
Egentligen har han fått en stroke och kan inte få hjälp, pga han inte har någon mobiltelefon.

Nu kanske detta var ett extremt exempel, men ett annat exempel.
En tjej kanske sitter hemma och myser framför datorn, käkar gott och bara slappar.
Några av den här tjejens kompisar kanske ringer henne, tjatar på henne och säger att hon är lat med mer….
Det de här kompisarna inte tänker på, är att de har ingen aning om varför den här tjejen väljer att vara hemma och ta det lugnt.
Hon har haft en väldigt jobbig vecka, en del jobbiga möten, kanske blivit kränkt av någon på stan med mer.

Saker är inte alltid vad det ser ut som.

Men det viktigaste….är nog det här med att folk ska inte lägga sig i hur man lever sitt liv. Så länge man inte skadar någon annan.

 

Alla är lika mycket värda?

Att folk behandlas olika är inget nyhet.
Det finns rapporter om folk som känner sig kränkta, pga kön, sexuell läggning och en massa andra saker.
En del av de här fallen, där folk upplever sig kränkta och felbehandlade, är väldigt lätta att bevisa att så är fallet.
Men sedan har vi de här gångerna, då man inte riktigt kan sätta fingret på, bevisa, att man blir kränkt, behandlad olika.
För även om man ser det, upplever det själv och andra ser det med.
Så kan man inte riktigt bevisa att så är fallet.

Är det på en arbetsplats, är det viktigt att ta tag i det i alla fall.
Men när det är på en grupp på t ex facebook.
Det är inte så mycket att göra åt det där.
Visst kan man skriva ett inlägg i gruppen, där man skriver vad man tycker och så.
Men det kommer nog inte ge så mycket.
Personerna som behandlat en olika, kanske inte ser det själva, de VILL nog inte ens se det själva.

Så, man kan inte göra något åt det faktum att folk behandlar människor olika.
Man får bara inse att det är så det är och acceptera det.
Vare sig man vill eller inte.
Tråkigt, men det är så det är.
Nu är det säkert någon som tycker att man kan visst slåss för sin rätt.
Men jag tänker inte lägga ner tid och energi på det.
Dessutom finns det säkert flera perspektiv på det…det är ju såhär jag upplever detta med att folk behandlar mig lite dåligt, medans andra ser det på ett helt annat sätt.
Så…jag lägger det bakom mig och fortsätter njuta av livet.

Katter kan ge riktigt bra råd

Livet är ingen dans på rosor, ibland kan det vara jobbigare än andra dagar.
Det är när det känns som jobbigast, man kanske behöver ett nytt perspektiv på det som man upplever jobbigt.
Som människa kan man lätt förstora problem, som man kan se med en ny vinkel, inte är något problem alls egentligen.
Men det är då man kan ta råd av den här katten

Bilden är från facebook

Tycka synd om sig själv

Idag vill jag dela med mig av mina erfarenheter om att fastna i en fälla, som jag själv har varit i.
Det är tycka-synd-om-sig själv-fällan jag pratar om.
Nu vet jag om att det är många av er som kanske direkt tänker ”Där är inte jag”

Nope, oavsett om man är, eller inte är i den fällan, tänker man spontant ”Där är inte jag”
Det blir lätt en reflex, då man själv inte vill inse saker om sig själv.
Än mindre om någon annan säger det till en.

Men, jag säger inte att du är i den här fällan, men jag vet om att väldigt många är i den här fällan.
Hur kommer det sig då att man fastnar  i den här fällan?

För min del, så var det så att jag kände inte mig själv, det gjorde att jag var inte trygg i mig själv.
Jag sökte trygghet och blev trygg i att tycka synd om mig själv.
Det var mobbingen som gjorde att jag fastnade i den här fällan.

Jag höll liksom fast i det här med att tycka synd om mig själv, för det var ju en trygghet för mig.
Att vara ledsen över att folk misshandlade mig, fick mordhot då och då, blev en trygghet.
Men, det är verkligen skönt när man kommer loss ur den här fällan.

Jag vet väldigt många som tycker synd om sig själva, av olika anledningar.
En del har blivit misshandlade av sin före detta partner, mobbing i många år med mer.
Jag säger inte att det är fel att tycka synd om dig själv, eller vara deppig över det.

Men känn efter, känn efter om du har kvar sorg över vad du har varit med om, eller om du bara håller kvar det. För att ha en orsak att tycka synd om dig själv.
Du gör dig själv en stor otjänst och missar ditt liv som pågår här och nu.
För oavsett vad du har varit med om för jobbigt i livet, så pågår livet här och nu.
Det pausar inte för att du krampaktigt vill hålla kvar i det jobbiga du har varit med om.

 

Väldigt många blir besvikna, nästan dagligen

Det är väldigt många som blir besvikna på olika saker, flera gånger i livet.
Jag läser nästan dagligen om personer, som känner sig svikna av kompisar, partner med mer.

Vad är det då detta beror på?
Är det så att det verkligen finns folk, som ”leker” med andras känslor?

Jag vill inte tro så ont om någon person, men kanske måste inse att det finns folk, som verkligen ser det som nöje att göra andra människor ledsna och sårade.
Nej…eller?

Kan det inte vara så att det hela handlar mycket om missförstånd?
Att den ena tror att de är närmare kompisar än vad de är.

Människor är ju inte den lättaste varelsen att förstå sig på alla gånger.
Med tanke på att alla är olika, är ju kommunikationen väldigt viktig.
Fungerar inte den på bästa sätt, så blir det nog lätt missförstånd och besvikelser.

Som jag har skrivit tidigare, att förväntningar hör ihop med besvikelser.
Folk kanske ser en person, som en riktigt nära kompis och förväntar sig att de då ska vara på ett visst sätt.
När personen det handlar om, inte alls ser det hela på samma sätt.

Jag vet inte, men detta kanske har gett dig något.

Jag blir efterhängsen och väldigt intensiv

Jag har funderat på en sak när det gäller mig själv.
När jag träffar en ny kompis, om det är ute på stan, eller via facebook.
Går jag mer eller mindre upp helt i den här personen/personerna.
Det spelar ingen roll vem det är..jag blir jobbig…tjatig om att träffas, jag skriver ovanligt många kommentarer på deras bilder med mer, som de lägger upp på facebook med mer.
Jag vet inte varför detta händer, för det är inget nytt…det har hänt i många år och förr var det ännu värre.
Då blev jag verkligen efterhängsen…..detta är lite jobbigt, då jag bränner många broar genom att jag blir för på folk.

Folk kan nog uppleva mig som efterhängsen, väldigt inaktiv…höll jag på att säga…men det är ju inte rätt ord…intensiv.
Det är det rätta ord för vad jag menar.

Jag är glad att jag ser detta själv, det gäller bara att jag kommer ihåg det varje gång jag lär känna en ny person.
Bara den här veckan, har jag ringt mina nya kompisar då och då, skrivit till dem på facebook en massa med mer.
Frågat då och då om vi ska ses….jag förstår inte varför detta händer.
För det är ju inget som gagnar mig direkt.

Jag ska helt enkelt tagga ner några kilometer och försöka kontrollera det hela ännu mer.
Så jag på så vis undviker att detta får hända någon mer gång.
Då jag säkert förlorat många…..vad det nu heter…möjliga….men ett annat ord..
Jag får nöja med att jag säger möjliga.
Jag har säkert förlorat många….ja, jag kom på ordet…potentiella kompisar, genom att jag blivit för intensiv.
Så, nu ska jag tagga ner och bara vara.

 

Varför använder så få vuxna cykelhjälm?

Nu är jag tillbaka till mig själv igen.
Det känns riktigt bra och jag njuter verkligen av det.
Visst har det varit trevligt att ha massor med läsare den senaste tiden.
Men jag såg inte själv att det kostade av hur jag mådde..jag körde över så många andra personer, genom att få fram mitt egna intresse.
Nope, jag mådde verkligen inte bra av det.

Men nu är det över och jag har börjat fundera över en ny sak….ny är tankarna kanske inte.
Jag cyklar en morgonrunda varje morgon, det är min drog.
När jag cyklar använder jag alltid cykelhjälm, då jag vet hur illa det kan gå om man inte gör det.

Men det jag har reflekterat över, är hur få vuxna det verkligen är som använder cykelhjälm, när de cyklar.
När jag pratar med folk om det, så säger de att de vet om att de borde använda det.
Men….jag lägger mig inte i varför folk gör det ena eller andra, så länge de inte sårar någon.
Det är ju deras liv, men jag kan undra hur de tänker.
Folk använder ju säkerhetsbälte när de kör/åker bil, men inte hjälm när de cyklar.

Är det för att hjälmen förstör folks frisyr som de inte vill använda den?

Vad beror det på?
Jag förväntar mig inget svar från någon, detta är bara frågor jag ställer mig själv.
Men om du vill svara varför just du inte använder cykelhjälm..så gör det gärna.

Ibland blir jag dum-stolt

Ibland undrar jag varför det ska vara så svårt att erkänna när jag har fel i en fråga.
Kanske inte direkt fel, men som nu när jag har lagt upp länkar i en grupp, där jag vet om att alla inte uppskattar det.
Istället för att bara sluta med det, så skulle jag argumentera och ha mig.
Det tog ju bara en massa energi och tid från mig.
Jag retade upp folk, kanske skaffade en och annan ovän….bara för att jag är dum-stolt.

Kanske ska försöka jobba lite på det där med min dum-stolta sida, för det kommer oftast inget bra av det.
Nu när jag slutat lägga in länkar i den här gruppen, får vi se om mina besökare minskar.
…för det var ju därför jag lade upp länkar till min blogg….fick mer besökare 😛

Jag har fått en del kompisar, som jag inte hade fått, om jag inte lagt upp länkar på den här sidan.

Jaja, nu är det en ny tid som kommer, en tid då jag ska försöka arbeta bort min dum-stolthet 😛

Jag kommer inte lägga upp mer länkar!!

Usch och fy…nu räcker det.
Under ett antal dagar har jag lagt ut länkar i gruppen ”Landskrona i våra hjärtan”
Det har varit väldigt roligt, pga jag har både nått ut med mina tankar, plus att antalet besökare har ökat rejält.
Men det har även väckt en del irritation bland många besökare och detta har lett till en del debatt.
Vi har folk som tycker om min blogg, sedan är det en del som inte tycker att mina blogg-inlägg hör hemma i den här gruppen.

Det jag märkte med mig själv, var att jag gick in någon sorts försvarställning, när jag fick ta emot skit från både den ena och andra.
När jag gjorde det, märkte jag även hur min skrivarförmåga blev sämre och mer omogen.
Jag lade ner tid och energi på att skriva om de här gnälliga personerna.
Det är inte värt det.

Så jag kommer nu att sluta lägga upp länkar i gruppen ”Landskrona i våra hjärtan”

Så, för er som tycker om min blogg, spara adressen.
För jag kommer inte lägga upp mer länkar i gruppen.

Landskrona i våra hjärtan, gruppen för en del…men inte alla? :P

För några dagar sedan blev jag inbjuden i en grupp på facebook, som heter Landskrona i våra hjärtan.
Den här gruppen är till för alla dem som älskar Landskrona och som vill lyfta fram det positiva med den här underbara staden.
Sedan jag gick med i gruppen, har jag även lagt upp länkar till varje nytt blogg-inlägg jag har skrivit.

Nu det senaste dygnet har folk som är medlemmar i gruppen reagerat på att jag lagt upp länkar till min blogg i gruppen.
De tycker inte att min blogg hör hemma i den här gruppen, utan att man nästan enbart ska lägga upp foton, som visar hur fin den här staden är.

Jag ser lite såhär på det….
Vad skiljer det egentligen på att de här personerna vill lägga upp sina foton, få beröm och folks feedback, på att de har tagit vackra bilder. Gentemot att jag är bra på att skriva och lägger upp mina blogg-länkar?

Jag försöker bita mig i tungan medan jag skriver detta…..för jag har ett skratt inom mig över hur barnsliga jag tycker många av dem är. I mina ögon är många av de personer som klagar, som små barn, som leker i sandlådan.
Det är okej att leka, så länge man leker på samma sätt som de leker.
Det vill säga, har man samma intresse för att ta kort, lägga upp bilderna på sidan, då är det helt okej.
Men om man avviker och tycker inte att det är det minsta intressant med bilder, utan föredrar att blogga istället….då är det inte lika skoj längre.

Inte konstigt att det ser ut som det gör i samhället…för det ska ju passa den stora skaran, så länge man stryker folk medhårs…då är det ingen fara, men när man börjar mothårs….app app app…då är allting inte som det ska och några börjar tycka illa om det.

Jag kommer fortsätta lägga upp länkar i den här gruppen, jag tycker det är roligt och jag har fått mer läsare i min blogg, sedan jag började att göra det.

 

Är de ”normala” människorna robotar?

Jag funderar en del på hur normerna i samhället ser ut, hur man blir bemött av andra, mobbing, fördomar och sådana saker.
Vi lever i ett land, där man ofta får höra att alla är lika mycket värda.
Men är det så egentligen?
Det ÄR så, men det är inte riktigt så det fungerar i samhället.
Nu vill jag inte gå för djupt på ämnet, men jag tänker mest på det sociala just nu.

Om vi tänker oss samhället som en lång stav, som är indelad i fem olika bitar.
Varje bit har sin färg och den i mitten är blå.
De flesta människorna befinner sig inom den blå markeringen.
Till vardags kallar vi den blå markeringen för det ”normala”

Intill den blå markeringen har vi de gula och röda områdena.
Det är här man hamnar om man inte är ”normal”, på något sätt.
En del av oss kan inte själva att välja att de vill hamna i en av de här ”onormala” områdena.
T ex de som föds med ett ben, de som har CP-skada, det finns en mängd olika anledningar varför personer inte hamnar lever i den blå markeringen.

Men, jag har börjat fundera på….har vi människor själva skapat den här blå markeringen, det ”normala”, eller….?
Mitt svar på den frågan är, ja, det har vi gjort.
Det jag började fundera mer på…är om man föds in i den här normala delen.
Jag tror inte det…för det handlar ju om hur man förväntas bete sig på stan, hur man förväntas klä sig med mer.
Sådana saker som, för mig, är sådant man själv väljer.

Men samtidigt verkar det som om folk inte själva valt detta..
Innebär detta att folk i allmänhet, de som ser ner på folk som inte är ”normala”, är som robotar.
Som inte själva väljer att de ska vara inom den blå markeringen, utan bara är det.

Vi har en massa normer, som att man förväntas inte vara glad och social med okända människor en vardag.
För det är nästan enbart då man druckit alkohol, som det ses okej att prata och skratta med okända människor.
Men, det är här som det kan verka som om väldigt många människor är som robotar, de lever efter dessa normer.
När någon inte beter sig efter de här normerna, kan de titta på personen, som om den vore en alien, eller något.
En person som INTE lever efter normerna, blir lätt någon folk pratar om, pekar på med mer.

Vet folk om att de själva väljer hur de ska leva sitt liv?
Eller är det så att de flesta fungerar som robotar, som lever efter normerna och inte efter hur de själva vill vara?

Tjuvlyssnat nere på Maddes

Folk brukar inte tycka om att man gör det.
Det finns folk som jag vet älskar att göra det, i syfte att sprida saker vidare.
Men personerna som älskar att göra det, säger att de hatar folk som gör det.

Jag snackar om att tjuvlyssna.
Ett enkelt och ganska intressant nöje, som dessutom är helt gratis.
Jag vet inte om man kan kalla det för tjuvlyssna, när det enda man behöver göra, är att lyssna på vad folk på t ex ett fik pratar om.

Denna härliga sommardag ägnade jag några timmer på Maddes nere i centrala Landskrona.
Ett för övrigt väldigt fint och mysigt fik.
Jag skulle träffa en kompis där nere.
Medan jag väntade satt jag mig vid ett av de borden, som står på deras uteservering.
Satt där och lyssnade på två tjejer som satt intill mig.

Jag hade ingen aning om vilka de pratade om, hörde namn som de pratade om.
Man jag har ingen som helst aning om vilka de är.
En sak som detta gav mig, var en funderare på att de här tjejerna tycker väldigt mycket om, att prata om andra människor.
…att tycka och tänka, hur andra personer gör saker, eller inte gör saker.

Sådant man i många fall, kan kalla för skvaller.
Många snackar om att detta är en vanlig hobby bland kvinnor, men är det egentligen så att män inte skvallrar när de träffas?

 

Landskrona i våra hjärtan….japp, jag älskar Landskrona

Jag har varit inne på detta ämne förut och nu kom det upp igen i mina tankar.
Det handlar om att göra folk nöjda, glada och belåtna.
Att man kan inte göra alla personer nöjda och glada, hur man än försöker.
I och med att alla är olika, tycker och tänker på olika sätt.

Alla lever ju sitt egna liv och man är enbart dum, om man försöker göra alla andra nöjda, före man är nöjd själv.

Hur kom jag in på det här ämnet, nu igen?
Jo, jag har under några dagar lagt in alla mina nya inläg i gruppen ”Landskrona i våra hjärtan”, på facebook.
Jag frågade öppen i gruppen, om de uppskattade att jag lade in länkar till mina nya blogginlägg.
Fick enbart positiva svar på min fråga, så jag tutar på.

Jag tycker det är roligt att det är mer folk som fått upp ögonen för min blogg, tar del av mina tankar och funderingar.
Samt att jag vet om att en hel del personer blir glada när de läser min blogg.

Nu kan man fråga sig vad min blogg har med Landskrona att göra.
Jag bor ju i Landskrona…svaret är enkelt och därmed, anser jag att min blogg hör hemma i den här gruppen.
Om man tänker på att folk lägger upp bilder som de har tagit i Landskrona, kanske man kan tycka att min blogg hör inte helt in i gruppen.
Men å andra sidan heter ju inte gruppen ”Bilder från Landskrona”
Den heter ”Landskrona i våra hjärtan”, jag är en av dem som verkligen älskar Landskrona.

Försäkringskassan förstör folks liv?

Läste nyligen en artikel om ett par, där kvinnan sitter i rullstol.
Hennes man ägnar sina dagar åt att hjälpa sin fru, med att gå på toaletten, äta, duscha och allt annat hon behöver hjälp med.
Under många år har de fått pengar från Försäkringskassan, så hennes man ska kunna vara hemma och hjälpa henne.

Nu har de fått ett beslut från Försäkringskassan, där de har beslutat att inte betala ut några pengar, så hennes man ska kunna vara hemma och hjälpa sin fru mer.
De anser att hon är frisk och att de inte längre har rätt till de här pengarna.

När jag läser sådan här saker blir jag riktigt rädd….
Rädd för vart samhället är på väg.
Hur ser det ut om tio års tid?

Är det lite så att regeringen, för det är ju de som sätter Försäkringskassans regler, vill utrota alla som har någon form av handikapp, sjukdom eller funktionshinder?
Med tanke på att man hör nästan varje vecka, om fall där personer med funktionshinder eller handikapp av någon form, får sina pengar indragna, pga att Försäkringskassan menar att de inte har rätt till det längre.

Nu är det många som menar på att vi i Sverige har det väldigt bra ändå, om man jämför med hur det ser ut i andra länder.
Visst, vi har det väldigt bra i Sverige, på många håll, men när man läser om folk, som inte kan leva utan det stöd de har haft under största delen av sitt liv…och Försäkringskassan tar deras stöd från dem.
Ja…det finns egentligen inga ord för den känslan som sprider sig inom mig.

Väldigt många råkar ut för fördomar

Antalet personer som känner sig kränkta, sårade på något sätt är rätt stort.
Folk som bemöts av fördomar, träffar man på nästan dagligen.
Vi lever i 2000-talet och detta med fördomar och att folk blir kränkta, är ju ingen ny sak direkt.
Detta har ju pågått i många år…
Jag som själv har ett osynligt funktionshinder, blandat med min sjukdom, som ger mig en del motoriska problem.
Möter fördomar då och då…
Nu kommer jag inte helt ihåg hur det var för 10 år sedan, men jag tycker mig ana att fördomarna som jag råkar ut för, har blivit oftare och oftare.
När jag pratat med kompisar om fördomar, så är det många andra som tycker sig råka ut för dem, oftare än för t ex 10 år sedan.

Detta får mig att fundera över vad som orsakar detta…
Är det stressen som många upplever i samhället, som gör att folk inte tar sig tid att verkligen se människan, bakom det yttre?
Är det så att det enbart bygger på okunskap?
Skulle det hjälpa om man lade mer fokus på att lära ut om olika sjukdomar och handikapp, istället för att t ex lära elever hur man räknar Algebra?

Jag vet inte, vad tror du?

Jag har en stor del barn kvar i mig

Jag har en stor del barn kvar i mig.
På mer än ett sätt och detta märker jag själv, genom att när jag har skrivit något bra, gjort något jag är riktigt stolt över.
Då längtar jag efter att folk ska berömma mig för det.
Kommer på mig själv flera gånger, att om jag har skrivit ner några riktigt fyndiga tankar på kvällen före vi går och lägger oss.
Kan jag ligga och längta tills det blir morgon, gå upp och se vad alla har skrivit för kommentarer, gett mig beröm hur smart och klyftig jag är.

Lite som när ett barn ritar en teckning som det väldigt gärna vill visa för sina föräldrar.
Föräldrarna säger kanske något som ”Åååå, vad duktig du är”
Även om de inte ser vad det är för något, så ger man sitt barn beröm och uppmuntrande ord.

Det är lite så jag fungerar med, har jag kommit på.
Sedan har jag ju andra bitar i mitt liv, där jag märker att jag har kvar barnet inom mig.

 

Är det brist på kunskap, som gör att folk saknar respekt?

En sak som jag att tänka på för en stund sedan är det här med diagnoser, sjukdomar med mer.
Jag har ju t ex skrivit om mina diagnoser och sjukdom, under ”vem är jag”, fliken.
När jag gjorde detta minns jag att jag tänkte att då vet folk om vem jag är, varför jag tänker och agerar som jag gör.
Men det ska ju egentligen inte behövas.
Jag är ju så mycket mer, än bara mina diagnoser.
När jag sedan grävde djupare ner i mina tankar, insåg jag att det är väldigt vanligt att man skriver att man har den ena eller andra diagnosen.
Ibland kan det känns som om jag ger mig en fribiljett att vara mig själv, på så vis.
Men det är just det, alla borde behandlas med respekt och hänsyn, oavsett diagnos eller inte.

En teori om varför folk känner behov av att berätta om sina diagnoser, kan vara att man kan inte se på mitt utseende att jag har t ex ADHD. Det samma gäller en kompis till mig, hon har fibromylagi, det är heller inget som man kan se på henne.

Är det en förhoppning om att folk ska behandla en efter sin diagnos, som man skriver/berättar för folk vad man har för sjukdomar/diagnoser?

Det är ju redan så att man säger inte till en blind person ”Wow, titta vilken fin fågel”, om man är ute och går med en blind person.
För man ser oftast om en person är blind, då de kanske går med en vit käpp i handen.

Ett annat exempel är om en person sitter i rullstol.
Då vet folk om att personen kan inte gå…det är ett så välkänt handikapp/funktionshinder.

Men just fiboromylagi, ADHD och en mängd andra funktionshinder, är inte synliga och inte lika välkända.
Är det brist på kunskap som gör att folk inte behandlar alla med respekt?
Vi lever i 2000-talet och ändå ser det ut som det gör….jag vet inte, men jag tycker det är lite mysko.
Jag kommer i alla fall ta bort en del info om mig om några sekunder.
Känner inte att jag vill slänga ut mig själv längre.

När du inte vet vad du ska säga…..bara le

Jag har tidigare skrivit om hur det vore om man kunde plocka ”gilla”-funktionen som finns på facebook, och använda den i verkliga livet.
Som om du går på stan, ser en person med fin jacka.
Tänk att bara gå fram till personen, ge personen en tumme upp och sedan gå vidare.
Inte säga något, utan bara ge personen tummen och gå vidare.

Idag fick jag mer funderingar kring detta ämne…
Jag pratade med en person genom kommentarer.
Efter att jag hade skrivit en grej, anade jag att personen inte visste vad hon skulle svara.
Så hon bara gav mig en smiley.
…tänk om det fungerade så i vardagliga livet med..

Man sitter och pratar med ett gäng på ett fik.
Efter att en av personerna sagt något till dig, förväntar personerna runt bordet att du ska svara.
Du vet inte vad du ska säga…..tänk vad skönt det vore då att bara sitta och le, medan du blinkar med ena ögat.
Sedan säger du inget…bara sitter där och ler.

Hade det varit på facebook hade någon säkert klickat ”gilla” på din smiley, men dina kompisar som sitter runt bordet….ja..
Nu får du fundera vidare på detta själv…

Alla barn borde erbjudas att utredas för ADHD med mer…

Jag har hört av en del kompisar, även läst att det kan vara svårt att få ditt barn undersökt om det har ADHD eller någon annan diagnos.
Detta tycker jag är väldigt dåligt, för jag vet hur stor roll det spelar för resten av livet, att få veta om man har ADHD, eller någon annan diagnos.
Jag fick min diagnos först när jag var över 20 år gammal.
När jag fick min diagnos, så kopplade jag samman det, med att jag har alltid känt mig udda.
Redan på dagis minns jag hur jag kände mig udda, inte som alla andra killarna.
Nu har ju inte jag bara ADHD, utan även atypisk autism med drag av Asperger.
Medan de andra killarna var buffliga, gillade att leka krig och sådan saker, kunde jag vara med tjejerna i dockrummet..kommer inte ihåg om jag hade roligt, men ändå.

Min poäng med det här inlägget är att jag tycker alla barn borde utredas, vare sig man misstänker något eller inte.
För det är inte alltid det är märkbart på alla barn, att de har någon diagnos.
Ta bara det här med att det är svårare att få tjejer utredda än killar.
Så är det redan idag och jag önskar att läkarna som nekar barn att bli utredda visste, vad de gör med barnens liv.

Att gå och känna sig udda många år av livet, men inte veta varför.
Det kan verkligen förstöra ens självbild och därmed sätta spår i resten av livet.

Så, jag tycker man borde erbjuda alla barn en utredning.
Får man dessutom hjälp så fort det går, minskar man risken för stora problem och ledsamheter.

Väldigt många skämms för sig själva

En sak jag har reagerat på under några år.
Det är det faktum att väldigt många försöker vara ”normala”
Om man tittar på hur det ser ut på stan en vanlig vardag, ser man att folk uppför sig på ett speciellt sätt.
Vi har skaffat sociala koder, för att man ska kunna känna sig ”normal”, om man följer dem.

Men det är inte bara på beteendet som denna ”normal”-kamp finns.
Utan även inom hälsan…..
Det är väldigt många som skäms för sina sjukdomar, funktionshinder eller handikapp.
Just för att de vet om att det faller inte inom det ”normala”

Nu handlar detta kanske främst om att man har inte accepterat sig själv, som den man är.
Men det blir ju inte lättare att göra det, så länge vi har den här ”normal”-kampen i samhället.

Nu vet jag inte om man kan göra något åt detta, men jag tycker det är väldigt synd att folk ska behöva skämmas för att t ex har en sjukdom som de inte kan rå för.

Om det blev mer öppet med sjukdomar, handikapp och funktionshinder och att alla verkligen är olika.
Kanske det blir lättare för folk att inte skämmas över sig själva.

Jag tycker det är riktigt synd, för man har ju bara ett liv, varför slösa bort det genom att skämmas för sig själv?

 

Känslan av att inte räcka till

I dagens stressade samhälle, är det många som har en känsla av att inte räcka till.
Det är inte bara vuxna personer, som har den här känslan.
Även ungdomar har ju fått mer och mer stress på sig.
De ska prestera mer i skolan, kompisar, skaffa sommarjobb med mer.

Känslan av att inte räcka till kan vara väldigt jobbig och man känner sig maktlös, när man sitter mitt i det.
Men vad gör man åt det då?

Jag kan ju bara utgå från mig själv och hur jag gjorde för att komma ur sitsen som jag satt i, under många år.
Efter ett antal år då jag känt att jag inte räckt till..insåg jag att det hörde ihop med en dålig självbild.

Det jag gjorde då var att jag fokuserade på att lära känna mig själv.
Lärde mig att göra mig själv nöjd i första hand.
Det är ju mitt liv jag lever, ingen annans.

Som vuxen, handlar mycket om att ta ansvar.
I det här fallet handlade det om att ta ansvar för sig själv.
Det är ju ingen annan som kan göra det åt en.

Så, om du är en av de stackarna som känner att du inte räcker till.
Fokusera på dig själv, lär känna dig själv och jobba upp din självbild.
Gör dig själv nöjd, sedan löser sig resten av sig självt.

Jag vet att det kan låta väldigt ego, när jag skriver att göra sig själv nöjd.
Men det innebär ju att man gör saker som man står för, är snäll mot folk, tänker på andra, i lagom dos med mer.
Alla är ju olika och om du är dig själv, då känner du även en känsla av att du är nöjd med dig själv.

För att göra det hela tydligt, så skriver jag igen att detta är mina ord och tankar.
Det finns nog inget facit, hur man ska gå till väga.

Visste inte om jag skulle erbjuda min hjälp eller inte

Jag tycker om att göra människor glada, vare sig jag känner dem eller inte.
Med att göra människor glada, kan det även innebära att hjälpa dem med olika saker.
Som att t ex bära en kasse med mat i, åt en gammal dam som inte hade klarat det själv.
Eller att hjälpa en gammal man över gatan…

Idag hamnade jag lite i ett dilemma.
Det var i morses, några minuter före åtta på morgonen.
Jag stod utanför Kvantum och väntade på att de skulle öppna.
En äldre man, vi kan kalla honom gubbe, utan att jag tror att han tar illa vid sig.
I alla fall, denna gubbe kom på sin cykel med en drickaback på sin pakethållare.
När jag såg hur han kämpade med att bära ner backen från cykeln, funderade jag på att fråga om han ville ha hjälp.
Mina funderingar hann inte längre än så, när det gällde att få ner backen från sin cykel.

Men sedan kom nästa fundering…
Jag ser att den här mannen börjar röra sig bort mot kundvagnarna.
Det går sakta och jag ser att han verkar ha ont i ena benet.
Mina funderingar om jag skulle fråga om han ville ha hjälp kom upp igen.
Men samtidigt vet jag om att även om man har svårt för något, tycker man om att försöka själv.
För man blir så stolt och glad över sig själv, efteråt.

Plus att jag ville ju inte riskera att jag fick den här gubben att känna sig kränkt, pga min fråga.
Han kanske inte alls ser sig själv som gammal,eller som om han har ont och svårt att gå.
Om jag då frågar om han vill ha hjälp, det kan såra mer än göra honom glad.

Det var så mina funderingar var….efter att gubben hämtat en kundvagn, gick han bättre och lättare.
Han fick ju stöd av vagnen och jag tänkte då att han var nog stolt och glad, över att han fixade att själv hämta en kundvagn.
Så jag gick in och handlade när Kvantum öppnade.

När jag var inne i affären kom en annan fundering upp…
Han kanske rörde sig så långsamt, ihopp om att jag skulle fråga om han behövde hjälp.
Jaja, jag kommer nog inte få svar på den här funderingen.

Vi slösar med människors tillgångar, talanger

En sak jag har tänkt på då och då, är hur vi slösar med personers talanger och goda egenskaper.
Jag anar att det inte bara är i Sverige, som detta pågår, utan i andra delar av världen med.

De här tankarna fick jag före jag lärde mig att acceptera mig själv, med mina funktionshinder och handikapp.
För jag visste om att jag var för sjuk…fel ord att använda, tycker jag, men jag har ju en dödlig sjukdom, så jag använder det ordet…
Jag visste om att jag var för sjuk för att kunna klara av ett vanligt arbete, och jag provade på LSS inom kommunen.
Det var när jag provade på LSS, som jag fick de här tankarna.

Där kunde t ex personer sitta vid ett bord, lägga pärlor och olika högar, sorterade efter färg, dag efter dag.
De här personerna som satt där var ju väldigt glada över att ha något att göra.
Men jag tycker det är slöseri med deras talanger.
Om någon gav de här personerna en chans, att verkligen lära känna dem, se vad de har för tillgångar.
Så är jag säker på att de skulle klara av ett arbete, där deras människo-värde skulle höjas rejält.

Nu är det inte bara inom LSS, som vi slösa med människors talanger och tillgångar.
Jag har en kompis som är över 50 år, har en massa talanger och utbildning bakom sig.
Detta gör att hon har massor att erbjuda, lära ut och ge till andra människor.
Men hon har åldern mot sig….bara för att hon är snart 60, så känner hon att det är ingen som har henne.

Vart vill jag komma med detta inlägget, jo…
Jag skulle önska att de som vill, skulle kunna få hjälp att verkligen använda sina talanger, tillgångar på bästa sätt.
En del personer inom LSS, behöver vara inom LSS, är fullt nöjda med att vara där och skulle nog inte klara av att vara någon annanstans, pga hur de mår bland för mycket människor med mer.

Något jag själv har känt genom åren är att man, som vuxen, förväntas klara av allt själv.
Förväntas veta vart man ska vända sig för att få fram det man vill göra med mer.
Nu kanske inte detta går att ändra på, men var det inte just detta som var tanken med arbetsförmedlningen från början?

Personer med handikapp, funktionshinder, ger man pengar och sätter dem åt sidan.
När de har massor att ge, kan en massa, har en massa talanger, men de får inte en chans att använda dem.
Pga att man kanske föds med ett handikapp eller funktionshinder.

Är detta ett jämställt samhälle?

 

Kärleken blomstrar i Landskrona

Nu har våren kommit till Landskrona, man kan nog nästan säga att sommaren rent av har gjort entré.
I takt med att våren kommer, brukar man även se förälskade par, som går hand i hand. Eller sitter på bänkar lite här och var, utbyter saliv och baciller på ett romantiskt sätt som kallas hångla.

Jag är själv lyckligt gift och har varit det i snart 6 år.

Men för alla de som inte har någon att dela livet med, kan det vara jobbigt att se alla par, som kysser varandra på stan, håller handen och gullar med att gnugga sina näsor mot varandra.
Detta inlägget riktar jag till alla er singlar, som inte funnit den rätte/rätta än.

Med risk att få mig själv att låta som någon kärleks-guru, tar jag mig friheten att skriva ner mina tankar kring, just kärlek.

När man pratar om kärlek, säger många att man kan inte helt förklara vad det är som gör, att man blir kär i en person.
Nope, det kanske är så att det är många som inte kan förklara vad det är som gör det.
Men min syn på det…är att när någon säger att de blir kära…nu drar jag alla över en kant, ber om ursäkt redan innan, OM nu någon tar illa vid sig.
Så blir man ofta kär i kärleken….att personen man blir kär i, ger bekräftelse.
Folk är inte alltid vän med sig själva och blir då kär, i en person som tycker om dem för den de är.
De tror att det är kärlek och de gör allt för att bli ett par.
Jag vet, jag kanske drar alla över en kant och ber om ursäkt för det om någon blir irriterad just nu.

Mitt råd till alla er singlar där ute.
För det första ska du bli vän med dig själv.
Lär dig att tycka om dig själv för den du är, så du inte ständigt söker någon som tycker om dig, åt dig.
Det är just då du lätt blir kär i kärleken.

För det andra, fundera över vad det är du vill ha i ett förhållande.
Vad är det som du tycker är viktigt.
För mig handlar det om förståelse, ärlighet, förtroende, tillit, empati och en hel del passion.

Jag skulle nästan vilja säga att det ska vara som en bästa vän, förutom att du har passion med den du älskar med.
Japp, där satte jag spiken i handen, eller vad man säger.

Kanske lite rörigt allt det här, men kärleken är inte så svår som många vill få den att verka.
Det handlar mycket om att lära sig att älska sig själv först.
Efter det, så har du dina sinnen öppna och kan lättare känna igen kärleken när du träffar den.

 

Prata med okända människor i Landskrona

Efter att jag skrev inlägget om det här med att jag inte förstod varför man inte kunde vara vän med alla.
Så har jag fått en del reaktioner på detta….
Reaktioner som fick mig att fundera lite mer på detta ämne.

En person skrev att hon tycker det är synd att man inte pratar mer med okända personer, än man gör i Sverige.
Jag vet om att jag har själv reagerat på detta i många år.
Mycket beroende på att jag inte hade något socialt nät, det har jag ju inte nu heller egentligen.
Men jag har ändå lyckats få det sociala jag behöver.

Med socialt nät menar jag jobb, skola, förening, eller något liknande.
Det är väl de mest normala ställena man träffar folk, lär känna dem och blir kompisar, eller inte.
Men om man nu, som jag, inte har jobb, pga funktionshinder, då hamnar man plötsligt i ett läge, där man inte lär känna folk på det naturliga sättet i Sverige.
Jag vet om att jag under många år var lite less på just det här med att folk trodde jag var full eller dum i huvudet, för att jag tyckte om att småprata med folk jag inte kände.
Hur ska man annars lära känna folk?
Om man nu inte har jobb, skola eller förening, där man träffar folk.

Nu finns det säkert någon stackare, som är så trångsynt, som tänker ”Men gå med i någon förening då”
Japp, enkel lösning, men det gäller att ha intresse för något med.
Jag som bland annat har ADHD, skiftar en del i mina intressen, jag brinner inte för något speciellt, som många andra gör.
Blir lätt uttråkad och…det fungerar inte riktigt i en förening eller något sådant.
Sedan kan man ju inte enbart gå med i en förening för att få det sociala.
Jag provade själv det för många år sedan..jag var med i ett parti, bara för att jag tyckte några av personerna som var där, verkade trevliga.
När vi sedan hade möten och så, hade jag enormt tråkigt och hade andra tankar, än det som de andra pratade om.
Det fungerade i två möten, sedan orkade jag inte med att sitta där och försöka se intresserad ut.

Så, till alla dem som tycker att folk som småpratar med okända är konstiga, dömer ut dem som fulla eller dumma i huvudet.
Öppna era sinnen, tänk på att folk är olika och alla fungerar inte likadant.

Jag är själv en väldigt social person, jag småpratar lätt med folk.
För ett tag sedan hittade jag ett sätt att börja prata med människor.
Jag ser något hos personer, som jag tycker är fint, coolt eller vackert.
Då går jag fram och ger dem en komplimang för det.
Det är ett väldigt enkelt sätt att både göra en annan person glad, men även att få social kontakt.

Nu har jag märkt att det är en del människor som ser på mig som om jag är dum i huvudet eller så…men det är ju inget jag tar åt mig av.
Men jag vet om att det finns folk som verkligen tar åt sig, av just folk som dömer ut andra i förväg.

Bara för att man är glad och social, behöver man inte vara full.
Det är ju främst då, som svenskar i allmänhet brukar vara sociala, med okända och glada.
…vad är det för syn på livet?

Intressanta syner från balkongen

Man kan verkligen se roliga saker från sin balkong.
Nyligen såg jag en kvinna komma gående med sin lilla hund.
Rätt vad det är stannar kvinnan..hunden ser inte ut att förstå varför, utan hoppar runt henne.
Kvinnan försöker stödja sig på sitt ena ben, för att sakta lyfta upp det andra benet.
Först tyckte jag det var en rätt intressant sak att stoppa för att göra.
Bara stanna mitt i sin gång, lyfta upp ena benet, för att stå på ett ben.

Men så intressant var det inte…
Hon tog av sig sin ena sko..för det var något i skon.
Det som var roligt med det, var att hon hade inga låga skor på sig, utan sådana där svarta käng-liknande saker.
Så, frågan är hur något skulle ha kommit ner i skon.
Det var nog det som den här kvinnan funderade på med, när hon insåg att hon fick sticka ner handen i kängan, efter att ha försökt skaka ut det som låg i skon.

Det som var roligare hände efter detta…

Snett under oss bor det ett par, som har två stora hundar.
Den här kvinnans lilla hund, fick syn på en av de stora hundarna, som var på min grannes trädgård.
Liten men tuff….kan man säga. Jag hade nog snarare sagt dum i det här fallet.
För den här lilla hunden försökte gå till attack mot den stora hunden, den började skälla och försökte springa till den.
Det var då jag verkligen började skratta…för den hade ju inte haft en chans mot den stora hunden.

Men den lilla hunden gav sig verkligen inte, försökte ett bra tag att ta sig till den stora hunden.
Jag vet att det kanske är så hundar hälsar på varandra, men ändå..

Tänk om vi människor med skulle hälsa på ett sådant sätt.
Varje gång vi ser en annan människa, skulle vi börja skälla på den och försöka lukta den i baken.
*skrattar*

Vänner på facebook?

Jag vet inte hur det är egentligen, men det verkar som om folk i allmänhet ser det som om man inte kan vara vän med alla.
För min del, så kan man det…att vara vän med, behöver inte betyda att man älskar den personen och ska umgås varje dag.
Men att man kan snacka med varandra, småprata, kanske ta en fika eller så.

Jag har ingen aning på om det bara är I Sverige, men jag vet om att det fungerar ju inte riktigt att gå fram till en främmande person på stan och fråga ”Hej, ska vi ta en fika?”
Det fungerar inte ens att gå och sätta sig vid ett bord, på ett fik, där det redan sitter ett gäng.

Hur kom jag in på det här?
Jo, jag har blivit inbjuden till en grupp på facebook, som heter Landskrona i våra hjärtan.
Det blir så då, att man kommenterar varandras bilder och inlägg.
När jag har läst några kommentarer från folk, kanske jag får en bild av dem som trevliga personer.
Då har jag skickat en vännerförfrågan till dem…
En del svarade”ja” på min fråga.
Sedan har vi dem som inte svarar ja, de svarade inte alls.
När jag påminde en av dem att jag hade skickat en förfrågan, ifall personen inte hade sett den.
Då fick jag som svar att personen i fråga är enbart vän med personer på facebook, som den känner IRL.

Detta är inte första gången som jag träffar på folk, som har denna ståndpunkt.
När det gäller vänner på facebook.

Det är här som min fundering kommer in i bilden.
Vad är det som gör att en del tycker att man inte kan vara vän med folk, de inte känner?

Det är klart, det skiljer på vän och bekant…eller på bekant och att bara vara trevlig.
Men….njae, jag vet inte….jag bara trasslar in mig i mina funderingar.

Är det lite det här med att man lär sina barn att inte prata med främlingar, som sitter kvar hos många?

När jag nu har skrivit detta insåg jag att jag har ju med råkat bli vän med folk på facebook, som nästan direkt visat sig vara psykopater.
Så jag förstår lite mer varför man ska vara noga vilka man väljer som sina vänner….

Så, jag vet inte helt…
Det var lättare när man var liten, då kunde man bara fråga ”Hej, ska vi leka”
Som vuxen fungerar det ju inte riktigt så.

Landskrona i våra hjärtan!!

Vi är alla olika och har olika tankar om saker och ting.
Jag är nyligen tillagd till en grupp på Facebook, som heter Landskrona i våra hjärtan.
Från början var det väldigt trevligt, jag pratade med mina kompisar i gruppen, man kanske ska kalla det för ”pratade”.
Då vi skrev till varandra på facebook och inte snackade face to face, eller i telefon.

Men nu kommer jag till tanken med det här inlägget.
I och med att detta är en rätt stor grupp, där alla har sin syn på vad man ska prata om, lägga upp bilder från, med mer.
Så blir det lätt att det sker en krock.
Jag personligen, tänker på det som en social träffpunkt, för folk som älskar Landskrona.
Men sedan har jag börjat ana att det finns även personer i gruppen, som ser det lite som en grupp.
Där man enbart ska lägga upp bilder från Landskrona, endast skriva om sådant som handlar om Landskrona.

Att säga att en del inte ens vill blanda in humor i gruppen, kanske är fel. För jag har ingen aning om det är deras tanke, men det kan verka som om del vill hålla gruppen seriös och humorfri.

I och med att gruppen inte har någon stadga, så kommer jag fortsätta tuta på med att lägga bilder och texter, som jag tycker är roliga.
Jag tycker om att dela med mig av saker jag tycker om, till kompisar och folk som är trevliga.
…nu kanske det finns en och annan som är mindre trevlig i gruppen med, men jag bjuder på att de får läsa texter och se bilder jag tycker om.

Så, Landskrona i våra hjärtan, here I come!! 😛

Dagens läxa: Tänk på vilket håll det blåser, när du gör ett snor-skott

En sak jag har lagt märke till är att det är nästan enbart gubbar, män, som skjuter snor-skott.
Eller vad man nu ska kalla det som de gör, när de håller för ena näsborren och blåser ut det snor de har i den andra näsborren.
Jag minns att när jag var liten, såg jag en del folk göra detta.
Tyckte det verkade vara ett enkelt sätt att ”snyta” sig på. Så jag fick för mig att prova på detta själv, men med mindre lyckat resultat.
Det slutade med att det hängde snor ner från min näsa och ner på jackan, eller tröjan.

Detta ledde till att jag slutade med att göra så, då jag inte tyckte det var så lyckat att gå runt med snor på mina kläder.

Men nu när jag är vuxen och har lärt mig hur man skjuter snor, är det en annan sak.
Kan vara riktigt enkelt och lite roligt att skjuta iväg lite snor när jag är ute och cyklar.

Nu är det här säkert inget som man kanske brukar skriva om, men jag fick en tanke om just det här med att blåsa ut snor…när jag var ute på min cykelrunda idag.
Det blåser rätt rejält i Landskrona idag.
Om man då själv cyklar och får för sig att rensa den ena näsborren, genom att på ett mycket delikat sätt, föra upp ett finger för att täppa igen den ena näsborren, medan man blåser ut innehållet i den andra näsborren. Om man gör detta när någon annan person befinner sig inom några meters avstånd, får man tänka på vilket håll vinden blåser.
För det kan ju bli rätt så otrevligt för den andra personen, att få ditt snor i ansiktet.

Anledningen att jag kom att fundera på det här, var att jag såg just en äldre herre, som blåste rent ena näsborren, strax efter att han cyklat förbi en gammal dam.
Jag såg hur damen reagerade med att torka sig i ansiktet efter att den här mannan blåst rent sin näsa.
Nu kanske det bara var en slump, men i mina tankar, så kanske den här mannens snor, landade på henne.

Så, dagens läxa: Ska du blåsa rent din näsa medans du är ute, tänk på vilket håll det blåser och om någon annan person är nära dig.

”Ursäkta, jag ser din rump-springa”

Det fungerar inte alltid att vara snäll mot folk man inte känner.
Jag har själv fått erfara detta, ett antal gånger…på olika sätt *skrattar*

 

Just detta inlägget ska handla om rump-springor.
Ni vet alla hur lätt hänt det är, att när man böjer sig fram, så kanar tröjan eller vad man har på sig upp lite.
Samtidigt så kan midjan på byxorna kana ner lite, detta i sig gör att man kan lätt råka visa sin rump-springa.

Jag minns att för ungefär 10 år sedan gick jag i en skola i Skövde.
Pluggade webdesign och hade väldigt trevligt med de här personerna i min klass.
Sedan var det en tjej som jag tyckte var lite bitchig, hon kändes arg och lite snoffsig om man säger så.

Detta var de första veckorna av utbildningen och jag och den här tjejen hade inte riktigt pratat med varandra.
En dag sitter vi i fika-rummet, hon böjer sig ner och knyter sina skor.
Sedan sitter hon kvar i den ställningen, lätt framåtböjd.
Vilket gör att man såg hennes rosa string-trosor och då även rump-springan.

Just då, såg jag det som en öppningsreplik, att vara snäll och berätta för henne att hon visar sin rump-springa och de rosa stringtrosorna.
Jag tänkte att hon skulle nog uppskatta om någon berättade det för henne.

Men till min då, stora förvåning, blev det inte alls den reaktionen jag var beredd på.

Jag petade henne på axeln och sa ”Du, vet du om att man ser dina trosor och en del av din rump-springa?”
Tjejen vänder sig om och ger mig en blick, som verkligen kunde skära genom is, utan några som helst problem.
Jag som var beredd på att tjejen skulle vända sig om och säga något som ”Ååå, tack, det hade jag ingen aning om”
För att sedan dra upp byxorna.

Sedan den dagen har jag tänkt på detta varje gång jag ser en rump-springa.
Att även om min tanke är att vara snäll, så ska jag inte berätta detta för dem.

Senast idag fick jag den här tanken, då jag ser en kvinna stå och rota i sin trädgård.
Jag cyklar förbi hennes hus, ser hennes vita rygg-slut och även rump-springan.
Den här tanten hade inga rosa stringtrosor på sig…
Min tanke som ploppade upp ”Den här kvinnan kommer verkligen inte bli glad, om jag går av cykeln, går in på hennes gård, bara för att berätta för henne att jag kunde se hennes rump-springa.”

Så, jag cyklade vidare och skrattade lite för mig själv….

Så, om du nu ser en rump-springa, berätta inte för personen…om ni inte är kompisar.

Jag är inte intresserad av deras BH-storlek

Jag har börjat ana att jag kanske har en speciell blick när jag tittar på något, som intresserar mig.
Hur kom jag att tänka på detta?
Jo, då får jag förklara det hela från början.

Efter min morgonrunda idag, stannade jag på Kvantum för att handla mat till mig och frugan, på vägen hem.
Klockan var några minuter föra åtta, så jag kom inte in i själva Kvantum, utan fick stå och vänta i föraffären, eller vad man ska kalla den kiosk som finns där.
Det var ett galler för, så man inte kunde komma in i själva affären.
Där står jag och väntar på att de ska öppna.
Inne i affären ser jag några kvinnor, som står och pratar, skrattar och har allmänt trevligt.
Jag tittar på dem, för de verkar prata om något roligt.
Just när jag haffade vad de pratade om, frågar en av kvinnorna mig ”Vill du mäta eller?”
Kvinnorna hade då stått och pratat om sin BH-storlek…jag fattade det inte helt från början, men jag anade det just precis före en av dem, frågade mig ”Vill du mäta eller?”

Jag visste inte vad jag skulle svara, för jag är ju inte det minsta intresserad av deras BH-storlekar…så det enda som kom ur mig, var ett skratt. Jag var ju så ställd över att hon frågade mig om jag ville mäta.

Efter att jag handlat klart och började cykla hemåt, kopplade jag samman det hela med att jag måste verkligen sett intresserad ut, när hon frågar mig om jag vill mäta.
Det var så jag kom in på att jag kanske har en speciell blick när det är något jag fokuserar på.

….nu får jag det ju att låta som om jag fokuserade på deras BH-storlekar, men jag tror ni förstår vad jag menar….:P

 

Det här inlägget är till dig, Marita, Mita

När jag halkar runt på olika bloggar, blir jag ofta så imponerad över hur snygga de är.
Man märker verkligen att de har lagt ner tid för att få till sin blogg som de vill.
Har ju själv försökt då och då, med att ställa in min blogg, ändra design med mer.
Men efter en kvart eller så, tröttnar jag och lägger ner tanken på en snygg blogg.
Lite synd, men det är min kära ADHD som gör att jag tröttnar på en sak, som inte är rolig.
Jag vet inte om det är min ADHD, men det är väldigt bekvämt att skylla på någonting.

När jag kikade runt på lite olika bloggar idag, halkade jag in på Mitas blogg.
Förväntade mig inte det jag läste, när jag hoppade in i bloggen.
En massa intressanta saker att läsa, både personliga tankar, från den här Marita, som hon egentligen heter.
Mita, låter lite som barn som lär sig prata säger…nu kanske jag var dum, om jag sårade Marita, min nya bekantskap, genom att skriva detta..kanske borde sudda bort det, men..nej, det får stå kvar.
Istället så klämmer jag in en ursäkt till dig, Marita, om du tog illa vid dig.
Det var verkligen inte menat att såra dig, eller något sådant.

En del av mig anar lite att Marita förstår det, men man kan aldrig vara för säker på att man tolkat personer rätt.

Det här inlägg ägnar jag åt Marita, för jag tycker hon är värd det.
Hon har en väldigt intressant och spännande blogg, där man kan drunkna i hennes tankar, känslor och en massa fakta om hennes sjukdom.
Fibromylagi.

Så, Marita, det här inlägget är till dig.
*räcker fram mina båda händer och lägger ner inlägget i dina händer*

 

Vad tycker du?

Jag har kommit på en ny social fråga…eller kanske inte så mycket fråga. Men det handlar om sociala koder med mer.
När man läst en blogg och man tycker att personen verkar både trevlig och det ena och andra.
Då händer det ju att man kan känna att det vore trevligt att ha personen som vän på facebook.

Personen som skriver bloggen, skriver inte sitt fulla namn i bloggen.
Men jag har nyligen lagt till en person, efter att ha läst hennes blogg.
En liten del av mig, sa att det var inte socialt-rätt, att jag klampar över hennes integritet, som kopplade samman ett och ett, då jag hittade personen på facebook.

Nu är det så klart olika, vad man tycker är okej och vad man inte tycker är okej.
Men vad tycker du?

Landskronahem ”Vi hade svängrum för alla”

Satt nyligen och läste om vår hyresvärd på HD.se, Landskronahem.
Det var en artikel som handlade om deras fondsystem och att de hade ändrat på hur man, som hyresgäst får använda sin fond.

För er som inte har någon aning om vad det är jag pratar om, ska jag kortfattat förklara för dig.
Varje månad, betalar man hyra, sedan läggs en viss summa av hyran, i en fond.
Pengarna som byggs på i fonden kan man sedan använda till att tapetsera om i sin lägenhet, lägga om sina golv med mer.

Det som är nytt nu sedan första maj, är att man inte längre själv kan välja om och när man ska göra om i sitt badrum.
Nu bestämmer Landskronahem helt och hållet om det behövs.

Jag tycker själv detta är lite knepigt och korkat beslut, men vad ska man göra åt det?
Det spelar ju ingen roll om jag blir arg på detta, de kommer ju inte ändra på det i alla fall.

Men deras slogan är ”Svängrum för alla”
Jo, det låter väldigt bra och det var även så, när man själv kunde välja när och om, man ville göra om i badrummet.
De kanske ska ändra sin slogan till ”Vi har haft svängrum för alla”?

Okej, kanske lite överdrivet att de behöver ändra på sin slogan ”Svängrum för alla”, men jag tycker verkligen de kunde ha frågat oss hyresgäster först, före de gör en sådan ändring.
För vi måste ju fortfarande betala pengar till vår fond, vare sig vi vill eller inte.
Hyran betalas varje månad och därav dras pengar till fonden.

Fattar inte helt varför de ska ändra något som fungerar, men jag anar att det har med pengar att göra.
Att Landskronahem sparar pengar på att göra om det.

 

En check på några hundratusen

Jag tycker det är så roligt varje gång posten kommer.
Det är inte så att jag väntar mig något, men det är ändå lika spännande och roligt varje gång jag hör vårt brevinkast.
Jag vet inte varför, eller hur det kommer sig, men jag väntar mig varje gång vi får post, att det ska vara ett trevligt brev med en check i.
Vet egentligen inte varför jag gör det, men det är roligt att gör det.
Det höjer spänningen med att få post varje dag.

Någon dag, kanske det dimper ner en check på några hundratusen, eller varför inte en miljon kronor.
Japp, det är nog lite den förhoppningen jag har inom mig.
Vet mycket väl om att det är naivt och att det mest troligt inte kommer hända, men det är skoj att leva på hoppet.

Jag var nog en hund i mitt tidigare liv….om springer till dörren, så fort posten kommer 😛

”Man blir aldrig av med dig”

Jag är inte den mest socialt-duktiga, eller hur nu jag nu ska uttrycka mig.
Men jag tycker mig ha koll på en del, i alla fall.
Sedan vet jag om att pga min diagnos, ADHD, atypisk autism med drag av Asperger, kan jag inte alltid läsa av folk på rätt sätt, tolka de små sociala signalerna med mer.
Men jag klarar mig rätt så bra i vardagen.

I dag när jag var ute på min morgonrunda, träffade jag på en herre, som jag träffat då och då.
Han är riktigt glad och trevlig, vi hälsade och önskade varandra en fin dag.

Sedan cyklade jag vidare, körde min runda och var sedan på väg till Kvantum för att handla.
Då träffar jag på den här mannen igen.

Den här gången säger han ”Man blir aldrig av med dig”, men en skämtsam ton.
…så valde jag att tolka det, jag har egentligen ingen aning om han menade att skämta, eller inte.
Men jag tolkar det på så vis, pga den här mannen känns som en glad och väldigt trevlig person.

Efter han sade så, tänkte jag på att det krävs en del för att man ska säga något sådant till en annan person.
Han känner nog av på mig att jag är med en glad och skämtsam person, som kan ta en sådan kommentar.
….för annars hade han inte sagt så….om det nu inte är så att att han verkligen menade det…

Jag har ingen aning, men jag väljer att tolka det som om han skämtade med mig.

Ibland händer det att mina celler börjar dansa Zumba…..ADHD

Idag är en sådan dag då jag har….jag kan inte ens sätta ord på det.
Men då och då händer det att jag får dagar, då jag blir överdriven.
Det är det bästa ordet jag kan sätta på det. ”överdriven”

Jag….näe…jag kan inte ens förklara för mig själv, vad som händer i min kropp, än mindre i min hjärna. Som gör att det blir såhär då och då.

Men jag satte mig nyligen här vid datorn för att läsa på om ADHD, för att kanske få något tips eller råd.
Det dröjde inte länge innan jag började skratta åt det hela.
Det finns så mycket text och info, om barn med ADHD och hur man kan hjälpa dem med mer.

Nu kanske det finns råd till oss vuxna med, hur vi ska lära oss att hantera ADHD:n och det som händer i våra hjärnor.

Men hur sjutton, ska jag med ADHD ha energi och lust att sitta och läsa en hel sida med text, för att KANSKE hitta något som kan ge mig några råd och tips?
Borde de inte lägga upp det lättare med kanske länkar, med mindre mängd text här och var.
Där man kan klicka in sig, på det som man är intresserad att läsa mer om.

Nej, det är väldigt många sidor, som just har bankat ihop texterna och man förväntas läsa hela sidan.
*skrattar*
Jag pallade med att läsa de första orden, sedan tröttnade jag på det.
Det var så enormt tråkigt skrivet och det fångade inte mitt intresse att läsa mer,

 

Jag har börjat med en ny grej…att inte möta folk med blicken

Idag började jag med en ny grej.
Det var rätt roligt och inte helt lätt, men det var verkligen skoj och en riktig utmaning för min del.
Vad är det då jag har börjat med?
Jo, att inte möta blicken, med varje person jag möter när jag är ute och cyklar.
Jag har nästan alltid gjort det och det är ju inte lätt att bryta ett mönster, men det går om man försöker.
Det blir riktigt skoj med och man ger sig själv en inre high-five, när man klarat av det.

Tidigare har jag tänkt på hur folk uppfattar mig.
Varit rädd att jag skulle uppfattas som snofsig, om jag inte sa ”hej”, till en person, som jag kanske kände.
Därför har jag mer eller mindre alltid mött blicken med folk jag möter.
Idag tittade jag rätt fram, hade fokus på att INTE möta folk med blicken.
Undra om jag uppfattas som mer snoffsig då, eller….jag har ingen aning, men det var riktigt roligt.

Idag ska jag och frugan gå på dejt, vi ska ner till stan och käka lunch på Basilika här i Landskrona.
Ska bli riktigt trevligt…vi brukar försöka få till en dejt varje vecka.
Så vardagen inte bara blir att vi är hemma med barnet en massa.
Jag tycker om det, det håller liksom liv i passionen.

Funderar på att köra min grej att inte möta folk med blick nu när jag och frugan ska strosa på stan med.
Jag tror faktiskt att jag ska göra det….*ler nöjt*

Skämdes för mig själv

I många år, ända sedan jag var tonåring, har jag försökt att passa in.
Passa in i min klass, passa in olika grupper.
Försöka bevisa för andra att jag duger.
Då hade jag inte fått min diagnos, ADHD, atypisk autism med drag av Asperger, men jag kände ju att jag var udda.
Hade ständigt ett behov av att bevisa för andra att jag passade in, att jag dög med mer.

Sedan jag var liten har jag varit mycket hos läkarna.
De hittade en del saker som inte var som de skulle i min kropp, så jag undersöktes i många år, pga detta.
Ju mer de undersökte mig, desto mer saker, fann de som inte stod rätt till.

Detta gjorde att jag kände mig ju ännu mer udda och mitt behov av att visa att jag dög, blev ännu större.

Min poäng med detta inlägg, är att man borde ju egentligen inte skämmas för att man har någon sjukdom, diagnos eller något annat som gör att man avviker från det ”normala”.
Men ändå så gör man lätt det.

Jag tycker man ska vara stolt över den man är, oavsett om man har ett ben, tre ben eller har en rygg som gör att man går krökt hela tiden.
Man har ju bara ett liv, varför slösa det genom att se ner på sig själv, för att man vill visa att man duger, i andras ögon?
Jag vet, det låter sjukt och dumt, men man tänker inte på det när man är mitt upp i det.

Detta med att så väldigt många människor som ser ner på sig själv, gör att jag har fått funderingar på att börja föreläsa igen.
Föreläsa om mitt liv, samt det här med att vara stolt över den man är.

 

Jobbigt med personer som behandlar mig som en idiot

Jag har inte samma sociala koll, som man förväntas ha som en vuxen person.
Detta gör att jag ibland, rätt ofta, råkar ut för personer som behandlar mig som om jag vore en idiot.
Först tyckte jag detta var väldigt jobbigt och jag blev nog mer arg på mig själv, än på personen som behandlade mig dåligt.
Arg på mig själv, för att jag gjort något konstigt, som gett de här personerna anledning att tro att jag är en idiot.

Men nu, senaste tiden blir jag varken arg på mig eller på personerna som behandlar mig som en idiot.
Jag vet om att det handlar om okunskap, hos personerna som gör det.
Okunskap och lite livserfarenhet, som har skapat en mall för hur alla ska bete sig.
Deras förväntningar är så smala och trånga, att alla som inte beter sig, som de förväntar sig att man ska bete sig.
Placerar deras undermedvetna i idiot-kategorin.

Detta hände mig senast idag.
Jag cyklade runt Citadellet här i Landskrona.
Rätt vad det var hörde jag en massa skratt och tjut.
Cyklar vidare och ser då att det är flera hundra barn på ett ställe.
Jag cyklar dit för att se vad det handlar om.
När jag närmat mig det hela, ser jag att det är ett litet tält uppslaget inne på en gräsplätt.
Utan någon vidare fundering, cyklar jag mot det här tältet för att fråga vad det är för något.
Jag cyklade inte ända fram, utan vände när jag var rätt så nära, för det kändes ju att detta var verkligen riktat till barn i först hand.
Även om det var en del vuxna som rörde sig med barnen.

När jag vänt om och cyklar bort från det här tältet, möter jag två män.
En av dem har en kamera runt halsen och den andra håller i ett litet block.
Jag förmodade att de var från någon tidning.

Så jag frågar dem vad det var för något.
Mannen med kameran svarar med rätt så spydig röst
”Det är fritidbarnens dag, gå av cykeln och fråga om du får vara med vetja”
Jag reagerade på hans sätt att tala till mig, tyckte det var lite obehagligt.

Tänker inte mer på det, cyklar vidare och när jag sedan cyklar förbi den här mannen igen.
Ser jag hur han tar kort på mig med kameran, när jag cyklar förbi.
Jag reagerar på det och blir lite arg…tänker, ”Varför tar han kort på mig för?!”
Sedan kom jag att tänka på ”Bara han inte tar med bilden på mig, när han ska skriva om fritidsbarnens dag”

Jag funderade på att stanna och fråga honom, varför han tog kort på mig för.
Men då jag kan få svårt att prata när jag är stressad och lite osäker, så valde jag att strunta i det.
Av vana vet jag om att folk som behandlat mig som en idiot, behandlar mig inte mindre som en idiot, när de hör att jag kan ha svårt att prata med.

Nu vet jag om att ”idiot”, som jag har valt. Är helt fel ordval….
Men det poppade upp i mitt huvud och jag ber om ursäkt om någon har tagit illa vid sig.

Men, min poäng är att de här personerna med så liten livserfarenhet, som förväntar sig att alla är likadana…är de som styr samhället, mer eller mindre.
De kränker väldigt många personer, dagligen, de får folk att må dåligt, får folk att se ner på sig själva med mer.

Jag tror att det är just detta med att en del människor, verkligen behandlar andra som om de vore dumma i huvudet.
Gör att man skäms lätt för sin diagnos, handikapp eller annan avvikelse.
För då avviker man från det ”normala”.