I många år, ända sedan jag var tonåring, har jag försökt att passa in.
Passa in i min klass, passa in olika grupper.
Försöka bevisa för andra att jag duger.
Då hade jag inte fått min diagnos, ADHD, atypisk autism med drag av Asperger, men jag kände ju att jag var udda.
Hade ständigt ett behov av att bevisa för andra att jag passade in, att jag dög med mer.
Sedan jag var liten har jag varit mycket hos läkarna.
De hittade en del saker som inte var som de skulle i min kropp, så jag undersöktes i många år, pga detta.
Ju mer de undersökte mig, desto mer saker, fann de som inte stod rätt till.
Detta gjorde att jag kände mig ju ännu mer udda och mitt behov av att visa att jag dög, blev ännu större.
Min poäng med detta inlägg, är att man borde ju egentligen inte skämmas för att man har någon sjukdom, diagnos eller något annat som gör att man avviker från det ”normala”.
Men ändå så gör man lätt det.
Jag tycker man ska vara stolt över den man är, oavsett om man har ett ben, tre ben eller har en rygg som gör att man går krökt hela tiden.
Man har ju bara ett liv, varför slösa det genom att se ner på sig själv, för att man vill visa att man duger, i andras ögon?
Jag vet, det låter sjukt och dumt, men man tänker inte på det när man är mitt upp i det.
Detta med att så väldigt många människor som ser ner på sig själv, gör att jag har fått funderingar på att börja föreläsa igen.
Föreläsa om mitt liv, samt det här med att vara stolt över den man är.
Pappsingens blogg 